Alla inlägg den 7 april 2008

Av Carina - 7 april 2008 17:33

Din pappa väcker mig för tidigt för att vara hälsosamt. När han säger godmorgon så brukar jag fråga, är det verkligen morgon? Idag var det inte morgon utan natt för kl var bara sju! men rullgardinerna åkte upp och han gick ner för att fixa frukost.

Din mamma är ju rätt så lättflörtad när hon får frukost på sängen, då är det värt att gå upp lite tidigare.

Mitt i frukosten kom jag på att vi skulle väga oss, har ju inte liten vikttävling...gick ju båda upp undergraviditeten och det ska bort nu. Din mamma hade gått ner 1.5 kg men din pappa hamnade på plus, vad säger vi inte här...


Renoveringen väntade på oss, din pappa gick ner först och sen kom jag släpande efteråt. Han fixade färdig med tapeterna och satte lister. Jag gick in i datarummet och började tömma det, din pappa har samlat allt sitt skit där inne...men nu är det i vardagsrummet i olika lådor som din pappa får fixa med sen vid tillfälle. Vi hann med otroligt mycket på förmiddagen och det kändes bra. När jag skulle fixa lunch skrev jag lite här på bloggen och då blev jag ledsen igen, satt och grät medan jag skrev. Tårarna rann ner i tangentbordet men så får det ju bli.

När vi skulle äta lunch kände jag mig så nere och din pappa märkte inget. Men jag sa inte heller något. Tycker ibland att andra borde känna på sig när jag blir ledsen, tankeöverföring...men jag förstår ju att så kan det inte vara. Det måste ju vara så att jag själv berättar för dem att jag är ledsen. Men jag orkar inte alltid det. Annars är din pappa jätteduktig på att läsa av mig, han märker ofta när jag inte mår bra men inte denna gången.


Efter lunchen åkte vi till Ljusdal, bilen var packad som vanligt. Vi flyttar saker hit och dit, det är så när man bor på två håll. Jag har nästan sen början känt att vi hör ihop och att vi kan dela allt men sen jul någongång tror jag känns det verkligen som vi gör det. Allt mitt är ditt och allt ditt är mitt. Nu gör vi allt med ett gemensamt syfte. Fast att vi inte har varit tillsammans ett år ännu känns det som om det vore en evighet. Vi har hittat på otroligt mycket ihop och nu när du kom lille Gabriel så fick vi ännu mer gemensamt. Vi blev ju en liten familj. Visserligen är det bara pappa och mamma kvar men vi är ju likväl en familj.


På väg till Ljusdal började det snöa och på vissa ställen var det riktigt mycket. Det var ju barmark hemma då jag åkte iväg men nu var det helt vitt igen.

Väl hemma igen hade din moster städat upp i köket, två av mina gamla arbetskamrater skulle komma på besök. Din moster är lite mer för städning än vad din mamma är. Visserligen måste det vara extra rent nu när din kusin ligger på golvet.

Din moster och pappa började titta på en film men det var ingen rolig komedi så jag ville inte se. Men jag gick upp och skrev i bloggen och så ringde Emelie. Jag blir glad för alla som hör av sig, man blir rörd när man tänker på hur många som verkligen bryr sig om oss. Det känns alltid bättre när man får berätta för andra, allt ältande gör mig gott iaf. Men man blir lite förvirrad i sin egen tanke. För andra än oss som var med och träffade dig lille Gabriel kan inte upplever jag förstå oss på samma sätt. De ser bara allt som jättesorgligt och nattsvart. Men vi som träffade dig tycker ju att det är ett fint och ljust minne och vill inte ha dig ogjort och det känns förvirrat. Dels är man glad över att du kom samtidigt som man tycker att det är för jäkligt att du inte fick leva. Denna förvirringen gör mig halft galen. Det känns också så konstigt att säga till folk att vi är glada för att du kom och vill inte ha det ogjort, men naturligvis skulle vi hellre vilja att du var med oss här än som det är nu.


Inga-Britt och Britt-Marie, mina gamla kollegor kom med kycklingssallad till oss. Dessutom hade Inga-Britt med sig en keramikfigur som vi såg på församlingshemmet när vi var där på utbildning. Jag hade tänkt fråga henne om hon ville köpa den till mig för jag skulle så gärna vilja ha den och nu kom hon med den. Jag blev så jätteglad för den, det är en mamma med ett barn i famnen. Har satt upp den på nattduksbordet tillsammans med ett av korten på dig Gabriel.


Det var kul att de kom och vi pratade lite allvar och lite skojigheter. De hade lite hälsningar med sig från Bollnäs och lite skvaller. Inga-Britt och jag pratade lite Dialogutbildning. Din mamma har ju blivit dialogutbildare, precis som Inga-Britt och det är något din mamma jättelänge velat bli och jätteglad för att hon fått bli. Ser så framemot att få hålla utbildningar i höst.


Din pappa åkte iväg till Fredrick, din mamma tycker att det är så kul att han har fått så bra kontakt med mina kompisar att de kan träffas utan att jag ska behöva vara inblandad. Sånt gör mig så glad! Han var borta sen hela kvällen men det gjorde ju ingenting eftersom att jag hade besök.


Din moster och kusin höll oss sällskap en del av kvällen. Då de andra åkte hem gick jag och la mig, var trött efter att ha gått upp tidigt på morgonen. La mig och skriva i bloggen och då din pappa kom hem la vi oss för att prata.
Denna kvällen hade vi mycket att prata om, iaf hade din mamma det kändes det som. Det är ju alltid lättare att prata när vi träffas live och inte via telefon. DIn mamma hade ju varit ledsen innan på dagen och din pappa upptäckte inte det, men jag lovade mig själv att jag ska säga till när jag mår dåligt istället för att hoppas att någon märker det.

Det känns som att det har byggts upp ett stort staket framför mig. Ett jättestort hinder som jag inte kommer förbi. Jag känner också att det finns risk att andra tröttnar på mig och tycker att jag tjatar och bara gråter och står och stampar på samma plätt. Men din pappa sa att han inte kommer att göra det och han inte tycker att det är så som jag känner. Det är ju kanske så att andra inte upplever mig så förvirrad och knäpp som jag själv gör.

Jag känner att jag inte alltid kan säga direkt vad jag tänker utan jag måste fundera ett tag innan jag säger något, därför kommer det inte alltid i direkt anslutning till när det händer. Då har kanske den andra parten glömt hur det var eller känner kanske inte alls igen det jag säger. Men det känns iaf bra att jag kan säga allt jag känner till din pappa. Grät en stund men sen kändes det bättre när jag skullle sova.

Presentation

Fråga mig

6 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
  1 2 3 4 5 6
7 8 9 10 11 12 13
14 15 16 17 18 19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29 30
<<< April 2008 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards