Vaknade tidigt och såg att din pappa låg sidan om min och blev så glad, somnade om igen med ett leende på läpparna. Vaknade sen innan klockan ringde, låg och tittade på din pappa ett tag, han är så söt när han sover (han är söt i vanliga fall också).

Idag hade vi inte så mycket tid för att ligga och mysa, vi skulle till kuratorn redan kl 9.15 Så vi gick upp och åt frukost och gav oss iväg. Vi bor ju nästan grannar med familjecentrum, vi kan se det från vårt köksfönster.

Vi mötte kuratorn i trappen så vi följde med henne upp. Idag hade jag mer frågor att ta upp, det är mycket som har rört sig i mitt huvud sen vi sågs sist.

Kuratorn sa några ord som fastnade hos mig, ni fick inte vinsten med er hem. Precis så känner jag det. Vi vann på lotteri med fick inte vinsten med oss hem, vi fick ett tröstpris. För vi fick ju en son, dig Gabriel, men vi fick bara ha dig i några dagar och nu har vi bara ett ljust minne av dig. Jag tror att andra bara tänker nattsvart när det gäller att få barn som inte lever men så är det inte för oss och det gör att jag tror att andra tror att man är knäpp ibland.

Vi pratade också om att jag tycker att jag tycker att jag har fått Berlinmuren mitt framför mig. Jag som i vanliga fall ser möjligheter istället för hinder har nu fått ett gigantiskt hinder framför mig och ser inga möjligheter alls. Kanske är det för att jag inte ska springa genom sorgen. Jag är ju snabb i vanliga fall och därför kanske muren har kommit för att jag verkligen ska stanna upp. Det känns om att alla ska tröttna på mig när jag inte går vidare men så är det tydligen inte. Vissa kommer säkert att göra det men långt ifrån alla. Din pappa har dessutom lovat mig att inte göra det.

Ett annat problem din mamma har är att hon sörjer för alla andra. Jag tror att alla tänker som jag och sörjer som jag. Jag har svårt för inse att det inte är så. För mig är det viktigt att alla kan se på bilderna på dig Gabriel men det är inte lika viktigt för andra och det måste jag ju acceptera. Din pappa och jag som ändå varit med om samma sak sörjer ju inte ens lika. Detta kan kännas frustrerande för din mamma.

Kuratorn sa att jag verkade ha sådana fina vänner och frågade om din pappa också hade det. Han sa att han hade några få men som han pratade med, men då sa din mamma att hon inte tyckte att han pratar med någon. Men det tycker han och det är ju det som är viktigast, att han känner att han får rätt stöd och inte att jag ska bestämma hur han ska sörja, vem han ska prata med och hur ofta. Bara för att jag vill älta och prata om dig hela tiden och din pappa inte gör det, betyder ju inte att han inte bryr sig eller sörjer. Utan han gör det på sitt sätt och inte på din mammas sätt och det måste hon acceptera. Likaväl som alla andra runt om kring oss får sörja på sitt sätt. Samtidigt måste din mamma få känna besvikelse över hur vissa sörjer men jag kan ju inte ändra andra utan måset acceptera det.

Även din pappa fick tårar i ögonen idag hos kuratorn och det känns skönt för din mamma. Hon sa också att det är vanligt att papporna förtränger sin sorg lite för att kunna vara ett stöd för mammorna. Jag hoppas det inte är så hos oss men jag ska kolla upp din pappa så han också får stöd av din mamma. Vi behöver ju varandra.

Innan vi gick frågade hon om vi hade en bild på din Gabriel som vi skulle kunna visa henne och vi lovade att nästa gång ta med en till henne.

Vi bokade en ny tid och så rusade vi till familjerätten. Vi vill ju att din pappa ska stå som pappa till dig i skatteverkets papper. Så då fick vi fylla i ett papper som vi ska skicka in till skatteverket. Det var lite löjliga frågor för vi vet ju att det bara kan vara din pappa som är pappa men lagen säger så. Vi hade ju tänkt gifta oss innan du kom men vi hann ju inte det men det ska vi ha gjort innan ditt blivande syskon kommer.

Vi handlade på hemvägen. När vi kom hem kollade din pappa på garagedörren som hade havererat. Det var mer jobb än vad han hade trott och så hade din moster havererat sin vagn som han skulle fixa. Då blev det lite mycket för din pappa för han skulle ju sätta foder och lister till din mamma också! Han svor och såg riktigt ledsen ut, din mamma försökte trösta honom men han vill ju så mycket. Men det kändes ändå skönt att han visar att han inte mår hundra.

Efter lunchen som din moster hade fixat gick hon och din kusin Ian ut på promenad. Din pappa började fixa i vardagsrummet och din mamma gick ner och fixade i källaren. Som vanligt saknas det något när vi ska bygga så vi åkte iväg och handlade. När vi kom hem sa jag att till din pappa att sätt dig ner så ska jag fixa lite fika till dig. Det gjorde han och sen kom din moster och kusin hem och Ian hamnade hos din pappa. När din mamma sen skulle sätta fram kaffet slog jag ut allt kaffe och alla sumpen över hela bordet. Din pappa gjorde en räddning så han och kusin Ian inte fick något över sig. Men hela bordet, faderskapspapprena och golvet blev kaffiga. Det var bara att börja om från början och städa.

Men han fixade vagnen, men garagedörren får vi vänta med. Sen satte han foder i vardagsrummet ochlite  lister och foder i köket. Samtdigt fick han börja jobba. Det är mycket på hans jobb nu med omorganisation som han vill vara med och informera om. Men han är så duktig och han klagade inte alls fast att klockan blev mycket och att han fick slita ont.

Din moster och mamma spelade färdigt Skippo och sen tog din pappa en dusch och mamma ett bad och sen gick vi och la oss. Låg och pratade ganska länge om hur det varit hos kuratorn idag. Vi hör lite olika saker vad hon säger och det är ju bra.
Jag sa till din pappa att jag ville också vara ett stöd för honom och inte bara han ett för mig och det sa han att jag fick vara och att jag var. Han tycker att din mamma är den bästa han kan prata med och så är det för mig också. Men jag behöver prata ännu mer än vad han gör så då har jag mina vänner och familj som jag pratar med. Tårarna rann som vanligt, men det är mer regel än undantag och det gör mig inget.

Men det känns bra att vi båda två uppskattar kuratorbesöken. Det ger oss nya infallsvinklar som vi diskuterar. Jag har sagt det förut men säger det igen, jag är så glad över att dina föräldrar kan prata så bra med varandra och säga allt. Annars vet jag inte hur vi hade mått.

Somnar alltid så gott med din pappa vid min sida.

Din pappa väcker mig för tidigt för att vara hälsosamt. När han säger godmorgon så brukar jag fråga, är det verkligen morgon? Idag var det inte morgon utan natt för kl var bara sju! men rullgardinerna åkte upp och han gick ner för att fixa frukost.

Din mamma är ju rätt så lättflörtad när hon får frukost på sängen, då är det värt att gå upp lite tidigare.

Mitt i frukosten kom jag på att vi skulle väga oss, har ju inte liten vikttävling...gick ju båda upp undergraviditeten och det ska bort nu. Din mamma hade gått ner 1.5 kg men din pappa hamnade på plus, vad säger vi inte här...

Renoveringen väntade på oss, din pappa gick ner först och sen kom jag släpande efteråt. Han fixade färdig med tapeterna och satte lister. Jag gick in i datarummet och började tömma det, din pappa har samlat allt sitt skit där inne...men nu är det i vardagsrummet i olika lådor som din pappa får fixa med sen vid tillfälle. Vi hann med otroligt mycket på förmiddagen och det kändes bra. När jag skulle fixa lunch skrev jag lite här på bloggen och då blev jag ledsen igen, satt och grät medan jag skrev. Tårarna rann ner i tangentbordet men så får det ju bli.

När vi skulle äta lunch kände jag mig så nere och din pappa märkte inget. Men jag sa inte heller något. Tycker ibland att andra borde känna på sig när jag blir ledsen, tankeöverföring...men jag förstår ju att så kan det inte vara. Det måste ju vara så att jag själv berättar för dem att jag är ledsen. Men jag orkar inte alltid det. Annars är din pappa jätteduktig på att läsa av mig, han märker ofta när jag inte mår bra men inte denna gången.

Efter lunchen åkte vi till Ljusdal, bilen var packad som vanligt. Vi flyttar saker hit och dit, det är så när man bor på två håll. Jag har nästan sen början känt att vi hör ihop och att vi kan dela allt men sen jul någongång tror jag känns det verkligen som vi gör det. Allt mitt är ditt och allt ditt är mitt. Nu gör vi allt med ett gemensamt syfte. Fast att vi inte har varit tillsammans ett år ännu känns det som om det vore en evighet. Vi har hittat på otroligt mycket ihop och nu när du kom lille Gabriel så fick vi ännu mer gemensamt. Vi blev ju en liten familj. Visserligen är det bara pappa och mamma kvar men vi är ju likväl en familj.

På väg till Ljusdal började det snöa och på vissa ställen var det riktigt mycket. Det var ju barmark hemma då jag åkte iväg men nu var det helt vitt igen.

Väl hemma igen hade din moster städat upp i köket, två av mina gamla arbetskamrater skulle komma på besök. Din moster är lite mer för städning än vad din mamma är. Visserligen måste det vara extra rent nu när din kusin ligger på golvet.

Din moster och pappa började titta på en film men det var ingen rolig komedi så jag ville inte se. Men jag gick upp och skrev i bloggen och så ringde Emelie. Jag blir glad för alla som hör av sig, man blir rörd när man tänker på hur många som verkligen bryr sig om oss. Det känns alltid bättre när man får berätta för andra, allt ältande gör mig gott iaf. Men man blir lite förvirrad i sin egen tanke. För andra än oss som var med och träffade dig lille Gabriel kan inte upplever jag förstå oss på samma sätt. De ser bara allt som jättesorgligt och nattsvart. Men vi som träffade dig tycker ju att det är ett fint och ljust minne och vill inte ha dig ogjort och det känns förvirrat. Dels är man glad över att du kom samtidigt som man tycker att det är för jäkligt att du inte fick leva. Denna förvirringen gör mig halft galen. Det känns också så konstigt att säga till folk att vi är glada för att du kom och vill inte ha det ogjort, men naturligvis skulle vi hellre vilja att du var med oss här än som det är nu.

Inga-Britt och Britt-Marie, mina gamla kollegor kom med kycklingssallad till oss. Dessutom hade Inga-Britt med sig en keramikfigur som vi såg på församlingshemmet när vi var där på utbildning. Jag hade tänkt fråga henne om hon ville köpa den till mig för jag skulle så gärna vilja ha den och nu kom hon med den. Jag blev så jätteglad för den, det är en mamma med ett barn i famnen. Har satt upp den på nattduksbordet tillsammans med ett av korten på dig Gabriel.

Det var kul att de kom och vi pratade lite allvar och lite skojigheter. De hade lite hälsningar med sig från Bollnäs och lite skvaller. Inga-Britt och jag pratade lite Dialogutbildning. Din mamma har ju blivit dialogutbildare, precis som Inga-Britt och det är något din mamma jättelänge velat bli och jätteglad för att hon fått bli. Ser så framemot att få hålla utbildningar i höst.

Din pappa åkte iväg till Fredrick, din mamma tycker att det är så kul att han har fått så bra kontakt med mina kompisar att de kan träffas utan att jag ska behöva vara inblandad. Sånt gör mig så glad! Han var borta sen hela kvällen men det gjorde ju ingenting eftersom att jag hade besök.

Din moster och kusin höll oss sällskap en del av kvällen. Då de andra åkte hem gick jag och la mig, var trött efter att ha gått upp tidigt på morgonen. La mig och skriva i bloggen och då din pappa kom hem la vi oss för att prata.
Denna kvällen hade vi mycket att prata om, iaf hade din mamma det kändes det som. Det är ju alltid lättare att prata när vi träffas live och inte via telefon. DIn mamma hade ju varit ledsen innan på dagen och din pappa upptäckte inte det, men jag lovade mig själv att jag ska säga till när jag mår dåligt istället för att hoppas att någon märker det.

Det känns som att det har byggts upp ett stort staket framför mig. Ett jättestort hinder som jag inte kommer förbi. Jag känner också att det finns risk att andra tröttnar på mig och tycker att jag tjatar och bara gråter och står och stampar på samma plätt. Men din pappa sa att han inte kommer att göra det och han inte tycker att det är så som jag känner. Det är ju kanske så att andra inte upplever mig så förvirrad och knäpp som jag själv gör.

Jag känner att jag inte alltid kan säga direkt vad jag tänker utan jag måste fundera ett tag innan jag säger något, därför kommer det inte alltid i direkt anslutning till när det händer. Då har kanske den andra parten glömt hur det var eller känner kanske inte alls igen det jag säger. Men det känns iaf bra att jag kan säga allt jag känner till din pappa. Grät en stund men sen kändes det bättre när jag skullle sova.

Idag fick vi ställa klockan igen. Vi ska till Järvsöbacken och åka skidor. Din mamma älskar att åka slalom och hon har åkt under hela graviditeten till mångas förtret. De tycker inte att jag ska utsätta mig eller dig för någon skada men det är faktiskt farligare att åka bil än att åka slalom! Men det har fungerat bra med skidåkningen, din mamma hade inga graviditetskrämpor utan det gick så bra så bra så! Doktorn i Lycksele sa att det var bra att åka skidor om jag tyckte det, graviditet och motion hör ihop så fortsätt med det. Det kändes mycket skönt att höra detta från en doktor och när jag blir gravid nästa gång så kommer jag att åka skidor igen om jag nu är lika pigg i kroppen.

Fixade matsäck och så gjorde vi oss iordning och åkte. Det blev lite problem med vagnen då min moster har en stadsvagn, som inte klarar snö och grova stenvägar!! men vi kom upp och din mamma kastade sig ut i pisterna. Jag åkte först i någon timme och sen byttes vi av. Det var isigt, de hade pistat och sen hade det frusit på så det var som en tvättbräda att åka på. Det är inte så kul!

Din moster köpte liftkort men hade din mammas skidor och pjäxor. Någon av oss var ju ändå tvungen att passa din lille kusin. Han gillade snö...tror vi iaf. Då din moster åkte ringde Ann-Catrin. Så jag pratade med henne medans jag var kusinvakt. Hon hade tänkt ringa med tänkte att det var kanske inte rätt tid när jag hade besök och allt men hade sen tänkt, varför ska jag inte ringa? Om inget kan jag bara ringa och säga hej! Det behöver inte vara mer. Visserligen brukar vi prata länge då vi rings men jag skulle ju också uppskatta bara att någon ringer och säger hej! Eller skickar ett sms eller mail, bara att man hör av sig! Många gånger tror jag att man tror att man stör men det gör man inte. Vill jag inte svara så gör jag inte det men det är mycket uppskattat när folk hör av sig och det sponant.

Jag ringer nämligen inte! Dels för att jag inte ens kommer på att jag kan göra det, har fullt upp med att överleva dagen. Sen vill jag inte att någon svara som jag inte har prata med innan. Klarar inte av det just nu.

När vi käkat lunch tog vi lite kort och sen åkte din mamma iväg igen. Men redan efter ett åk gav hon upp. Det var tungåkt, sorbé snö! och höften som jag fick ont i under förlossningen gjorde ont. Så jag åkte tillbaka till din moster och lät henne åka lite mer. Lyssnade på radio då din pappa inte hade tid att prata med mig.

När din moster kom tillbaka så tog vi kort på Ian och snön, det är hans första kontakt med iaf så mycket snö, videofilmade också lite med mormors nya kamera.

När vi kom hem så tog din mamma ett bad, kändes bra då det blev lite väl kallt i backen i slutet och sen var det din mosters tur. Efteråt åt vi upp laxgratängen och sen gick din mamma till bussen för att åka hem till din pappa.

Då kom ju tårarna igen... det går inte att vara själv. Redan då jag fick ta fram näsduken. Sen grät jag med jämna mellanrum på hela resan och det känns ju lite jobbigt att gråta offentligt men jag har inget val, det bara kommer.

Din pappa kom och hämtade mig vid busshållsplatsen, och jag blir då glad när jag ser honom. Åkte hem och då upptäckte jag att din pappa hade varit duktigare än vad jag trott. Han hade även tapetserat, nästan färdigt i köket. Duktig pappa du har!

Fikade då jag kom och sen tittade vi lite på TV men vi var båda trötta och gick och la oss. Pratade som vanligt om allt möjligt men somnade nog ganska fort.

Idag vaknade jag med din pappa vid din sida och det känns alltid lika underbart. Vi sov länge men vi somnade sent igår, låg och pratade lite innan vi gick upp och åt frukost. Hörde att din moster och kusin var vakna, så vi gick ner till dem.

Käkade frukost tillsammans och sen åkte din pappa och jag till brädgården och handlade listor och foder. Vi håller ju på att renovera färdigt våra hus så vi kan sälja dem.

När vi kom hem kändes det verkligen som vår i luften och din mamma var bara tvungen att ut och klippa lite grenar, det kliade i fingrarna. Men sen gick solen i moln och jag la undan saxen.

Din pappa körde hem sen, några timmar senare än vad han hade tänkt sig. Men vi sov ju länge!

Din moster ville gå och lägga sig så då la jag mig också. Jag skrev i bloggen och så ringde jag till Anna Nilsson som hade ringt innan på morgonen när jag nästan sov, så jag provade ringa till henne igen men hon pratade i telefon. Så jag ringde din pappa istället. Vet hur tråkigt det är att köra bil själv så länge så jag tänkte han behövde lite sällskap.

Jag gick ner sen och vi åt lite lunch och så spelade vi Skippo och denna gången vann Pernilla. Grattis!

Hon fråga mig om jag inte blev arg när mina närmaste inte hör av sig? Men så har jag inte tänkt, jag orkar inte lägga energi på sånt utan jag uppskattar istället dem som hör av sig till mig. Vill man inte höra av sig så är det deras problem och inte mitt. När det händer sånt här så ser man vem som verkligen bryr sig om en. Man kan inte skylla på att man glömmer eller inte har tid för vill man verkligen så prioriterar man det.

Hon frågade också om jag kunde prata med alla om detta. Det kan jag ju men om de inte vill eller kan se på bilder på min lille son Gabriel då vet jag inte vad jag ska prata om. Det finns säkert dem som tycker att det är läskigt att se på honom, han är ju trots allt död på bilderna men han är vår son och inte alls läskig. Vi har ju aldrig fått se honom levande förutom på ultraljuden men det är ju inte nåt att jämföra med. Den enda är ju egentligen din mamma som åtmistone fått känna dig inne i sig. Där har du ju verkligen varit levande.

Vi gick sen ut och gick en runda på 3 km. Pernilla sa att hon gärna ville åka skidor och den enda dagen som det gå är ju imorgon för sen stänger de i Järvsöbacken. Så vi bestämde oss för att ställa klockan imorgon bitti och åka di. Handlade lite på hemvägen igen. Pernilla skulle laga mat på kvällen och så skulle vi festa med lite dippa och grönsaker, det är ju trots allt lördag! När vi kom hem började Pernilla med maten och jag gick ner i källaren för måla listor. Din pappa hade hyvlat några påsadlingar när vi var uppe i stugan och så hade jag gamla kökslistor som var omålade. Eftersom att din pappa kommer hit så måste jag ju måla så han kan sätta upp dem.

När jag stod där nere och målade kom det för mig att kanske inte alla ser på Gabriel som vi gör. De kanske tycker att det är läskigt att se på dig och det är så svårt för mig att förstå. Jag blir jätteledsen när jag tänker på det. Du är vårt barn och du var så jättesöt och jag vill att alla ska vilja se på kort på dig och dessutom tycka att du ser söt ut och liknar oss. Det är kanske lite för mycket begärt men du är ju min lille Gabriel och vi som sett dig vet ju att du var världen sötaste.

Nu så här i efterhand ångrar jag mig att jag inte bjöd upp alla som erbjud sig att komma. Jag känner att jag lättare kan prata med de som sett dig lille Gabriel och nu är det ju försent. Nu när jag tänker på det skulle jag vilja att alla kom och även om jag sa att det inte behövdes så skulle de tagit egna beslut och kommit. Inte för att jag dömmer er som inte kom, det är inte så utan jag skullle sagt ja, kom gärna. Jag tänkte ju inte riktigt klart. Jag insåg inte heller värdet i att ni skulle träffa Gabriel. Det inser jag först nu i efterhand. Sen förstår jag ju också att avståndet har en del i det hela. Det är inte rättvisst att tvinga upp alla halvvägs till nordpolen för jag vill att alla ska få se Gabriel.

Men skulle jag gjort om det skulle jag gjort annorlunda.

Dessutom såg han mycket sötare och verkligare ut i verkligheten än vad han gör på bild.

Jag grät och målade, grät och målade...vet faktiskt inte riktigt hur det blev, om det blev färg överallt för ibland målade jag på känn då jag inte såg ut för alla tårar. Det gick åt en halv hushållsrulle för alla tårar och snytningar. Samtidigt känns det bra att kunna gråta så men ibland skulle jag  vilja kunna styra det mer. Nu startade gråten bara jag tänkte tanken att kanske inte alla vill eller kan se på bilder på Gabriel.

Samtidigt vet jag att det många som sett på bilder på honom och tyckt att han sett jätte söt ut och att han liknar sin mamma (det är ju mina vänner som pratar med mig och de kan inte känna igen Thomas lika lätt). Ann-Catrin sa att han var en Dahls påg, att hon såg att du liknade din morfar, och det är sant för han har vår Dahlahaka!

Mia var den första som skickade att hon ville se en bild på dig min älskade lille Gabriel.

Samtidigt som jag var färdig med målandet var maten klar så vi åt. Sent som vanligt, klockan var redan åtta! Var tar alla dagar vägen?

Det blev lax och potatisgratäng och det var jättegott, och det blev över till imorgon. Jag tog hand om disken och Ian gick och la sig. Vi tittade lite på TV men sen gick jag och la mig.

Pratade med din pappa i telefon. Ikväll pratade vi ovanligt länge, din mamma var fortfarande ledsen och tårarna bara rann. Jag sa att idag kommer jag nog att somna gråtandes. Kunde liksom inte lyssna på vad din pappa hade att säga utan tankarna bara for omkring i mitt huvud, hade ingen alls koncentration. Lyssnade men hörde inte! Kände mig så ledsen och tom inombords. Vi pratade om hur jag kände och hur din pappa känner. Vi är ju inte på samma ställe i sorgen och det kan kännas jobbigt, ibland känns det som att jag vill att alla ska förstå hur jag känner utan att jag säger något. Men det är ju klart för mycket begärt, jag borde ju kunna säga till men samtigt känns det som att jag bara ältar och att tillslut blir folk less på mig och mitt ältande. Fast samtidigt som jag tänker så vet jag att det inte är så.

Ibland känner jag att din pappa tar så lätt på det fast jag vet att han inte gör det, han ser allt det ljusa som kommit av dig. För det första att vi fick en son, dig lille Gabriel. Att vi sen har kommit varandra närmre och att din farmor och farfar och jag lärt känna varandra bättre. Att du trots allt kom och lärde oss en massa fast du aldrig fick uppleva det själv. Din mamma däremot tycker att det är för lätt att se på saken och tycker precis som din pappa fast önskar liksom han att du fanns här hos oss, men tänker mycket mer på det än din pappa. Eller åtminstone vad han säger.

Fast i vanliga fall skulle jag tänkt precis som din pappa, se möjligheter istället för hinder men just nu har jag fastnat framför ett otroligt stort hinder som det känns som att jag aldrig kommer att komma över. Ser inga alls möjligheter bara hinder.

Till slut när vi la på luren var jag så trött och inte lika ledsen så det gick bra att somna, jag glömde tom öronpropparna och det gick bra att somna utan.

Idag skulle din mormor åka hem så jag fick ställa klockan. Gick upp strax efter 7 och det är tidigt för din mamma. Åt lite frukost innan jag åkte. Din mormor ville vara i tid så vi körde ner så vi fick vänta ett tag.

Då vi stod där blev din mamma ledsen igen, tårarna rann. Jag åkte innan tåget kom.

Väl hemma försökte jag sova en stund och så trodde jag att din pappa var uppe tidigt så jag skickade ett sms men han svarade inte. Så då somnade jag en stund och sen ringde din pappa. Blir så glad när jag hör hans röst, ibland räcker det.

Pratade lite om dig och jag blev lite ledsen och tårarna rann.

Hörde att din moster tog ett bad och sen gick jag ner. Men klockan var redan mycket. Så det blev lunch direkt.

När vi skulle äta blev jag jätteledsen, egentligen inte för något alls men jag tyckte att jag fått kritik för min städning men de hade inte menat så som jag uppfattade. I vanliga fall skulle jag inte reagerat men nu är jag så känslig och reagerar på allt, och på fel sätt. Så jag grät hur mycket som helst och Pernilla försökte trösta mig men det hjälper inte. Men det känns skönt att han någon där när man blir ledsen och kramar om en. Men det finns inga råd som man kan använda sig av för man är så blockerad att man inte kan tänka. Försökte äta men det är inte så lätt när man gråter och tårarna och snoret rinner. Men det går inte att sluta heller fast att man vill, det går automatiskt. Kroppen slutar när den vill och inte när jag vill. Ibland är det precis som att man inte styr sin kropp längre. Varken känslorna eller tårarna. De kommer när de behagar och inte när det passar mig.

Vi pratade lite om hur det känns dels för mig som förlorat dig, min älskade Gabriel och dels att han ett så sjukt barn som kusin Ian har varit. Vi visste ju inte om han skulle överleva. Det är ju samma känslor som är där, fast på olika sätt. Vi visste ju att du inte levde medan din moster bara kunde hoppas att din kusin skulle överleva och bli frisk.

Spelade lite Skippo, ett kortspel, men vi blev inte färdiga för din lille kusin somnade och då passade vi på att gå ut.

Pratde med din pappa i telefon. Gör det så fort jag får tid över och inte behöver var social. Rensade upp lite bland kläderna som blivit tvättade. Din moster fixade så de blev färdiga för en promenad.

Tog en promenad efter maten, tog din mammas uppmätta 3 km slinga. Din mamma och moster gick och prata om sina relationer men era pappor. Hur man reagerar i olika situationer och att hur olika din mamma och moster reagerar. Dina föräldrar har diskuterat mycket under den lilla tid vi har varit tillsammans. Det är ju inte ännu ett år sen vi träffades första gången. Vi pratar mycket om hur vi vill ha det och vilka förväntningar vi har på varandra och det känns jätte bra att vi kan det. Vi har ju faktiskt inte varit ovänner en ända gång ännu... 

Tog en extra sväng inom ICA och handlade lite mer mat. Jag hade ju lovat din pappa Flygande Jakob till middag. Din moster har lovat att göra linssoppa en dag så vi handlade till det också.

Fick ett sms av din pappa och han var på väg, kom visst iväg lite tidigare än beräknat. Blev så glad i hela kroppen när jag vet att han är på väg!

När vi kom hem fortsatte vi att spela och din mamma vann! som vanligt, hon har tur både i kortspel och i kärlek!

Din mamma började laga maten och sen kom din pappa. Det tog ett tag till maten var klar men sen åt vi och maten var uppskattad. Satt och pratade och sen tog din pappa hand om disken och jag kollade på TV. Din moster och pappa satt kvar och pratade.

Tog ett bad och sen var det Så ska det låta. Fikade men kaffe och te och den lilla bit kaka som var kvar. Men vi ska ju inte äta så mycket onyttigt så det räckte.

Började titta på en film men orkade inte titta färigt utan vi gick och la oss.

Pratade om dagen och att jag hade varit ledsen idag igen. Vi diskuterade lite hur vi kände. Din pappa gråter inte längre men känner sig låg. Din mamma gråter mer nu än innan och känner sig också låg. Det är jobbigare att vara hemma och ta tag i vardagen. Din pappa berättade att han inte vill stanna på sitt vanliga hamburgerställe och äta nu. De visste ju om att du skulle komma och han är inte riktigt redo för att berätta för dem ännu. Din mamma känner likadant när det gäller tandläkaren. Jag måste gå dit men vill inte få frågan, Vad blev det?? Jag måste ringa innan och förvarna dem så jag inte får några käcka frågor när jag kommer dit. Jag vill att alla ska veta, jag vill inte behöva berätta för någon.

Under tiden vi pratade rann tårarna på din mamma hela tiden. Men det känns tryggt att han din pappa intill mig. Vi pratade länge ikväll och klockan blev mycket innan vi släckte.

Idag vaknade jag för första gången sen du födde ensam. Då kommer tårarna lättare. Fick ett sms av din pappa och ringde upp honom. Jag ha alltid fått Godmorgon sms av din pappa om vi inte är på samma ställe. Ibland är jag före honom förstås när jag började jobba tidigt.

Det är inte samma sak att prata i telefon som att prata med varandra i verkligenheten. Det är inte samma närhet och man saknar kramarna. Speciellt känslor är inte lika lätt att prata om i telefon. Visserligen brukar din pappa och jag prata om hur mycket vi tycker om varandra och hur mycket vi skulle vilja att du var här med oss, men det krävs att man pratar. När man är nära varandra kan man känna hur den andra mår och se på kroppspråket. Ibland rinner ju bara tårarna utan att man gråter så det hörs och det märks inte via telefonen.

Då jag pratat med din pappa somnade jag om igen i nästan en timme. Din moster kom sen upp och väckte mig och meddelade att det var frukost. Jag gick ner och åt. Idag skulle din mormor handla en vidoekamera så vi kan filma din kusin Ian. Sen skulle vi till Dollar Store och handla lite.

Idag kom vi iväg lite tidigare är igår och det var bra. Vädret var inte så upplyftande idag och det var grått och trist. Då vi var på väg till affären ringde det i din mammas mobil och det var från begravningsbyrån i Lycksele. Han meddelade att de skulle köra iväg med dig till Umeå idag. Jag trodde att du redan var iväg skickad så jag var inte beredd på detta. Blev ledsen och tårarna började rinna. Han frågade vilken församling som din mamma tillhörde för det är hit de skickar dig sedan. Jag frågade om du hade dina kläder på dig och filten om dig? och det hade du och de hade lagt dig i en fosterkista. I slutet av samtalet kom gråten riktigt igång så jag avslutade så fort jag kunde. Där gick jag längs trottoaren och grät hejdlöst, jag blev så chockad av att du inte var iväg skickad. Trodde det var gjort direkt efter påsk. Det väckte massa känslor som jag inte trodde att jag skulle känna. Det känns som att de inte hade behövt berättat att det var just idag som du skulle åka iväg. Nu blev jag så påmind igen om att du inte lever och att du aldrig kommer att vara med oss.

Jag gick bakom din mormor och moster men efter ett tag vände de sig om och såg att jag grät och kom och höll om mig. Jag berättade varför jag grät och vi stod bara där alla tre och höll om varandra. Efter ett tag gick vi vidare.

Jag ville inte gå in i affären utan stannade utanför och ringde till din pappa. Han trodde också att du var iväg skickad och tyckte också att det var onödigt att ringa och meddela vilken dag som du skulle bli iväg skickad. Visserligen visste vi att det skulle hända men man behövde inte veta just vilken dag.

Din pappa meddelade också att det hade löst sig med vattenfrågan. Det var Nicklas som vi köpt tomten av som ska betala, men vi kommer att tillhöra en samfällighet.

Efter ett tag kom de ut från affären och jag slutade prata med din pappa och vi gick vidare. Vi gick in på ICA när vi passerade. Där inne blev vi lite ovänner om maten, ingen av oss tre äter samma sorts mat och det blir lite konflikter i det. Jag orkar inte bråka men vissa saker tänker jag inte ge mig för. Din moster blev också ledsen, mycket för att hon inte har så mycket pengar och att de försvinner så fort.

Till slut hamnade vi på Dollar Store och det var en affär din mamma och moster gillade. Din mamma fyllde vagnen med nyttoprylar och så hittade hon nya köksgardiner. Jag förstod att vi skulle få bära en massa och de tittade på allt och det tog lång tid, så jag gick hem för att hämta bilen.

Så fort jag kom ut i ensamheten rann tårarna. Hela vägen hem rann dem. Hämtade bilen och sen fick jag vänta ytterligare ett tag innan de andra var färdiga.

Mamma tänkte bjuda på lunch, jag körde bil dit och de anda gick. Vi åt på Michel´s, din pappa och mammas nya favoritställe. Ingen av oss är så glada för att laga mat så det är lätt att vi hamnar där på helgerna. Vi åt alla fyra, din lille kusin passade nämligen på att vakna precis lagom till att vi fick maten. Typiskt barn!!!

Jag skickade ett sms till din pappa och undrade om han inte kunde komma hit imorgon kväll och sova här till lördag? Jag längtar och saknar honom så mycket. Tänkte också komma upp till honom på söndag kväll och åka tillbaka hit med honom på måndag.

När vi kommit hem fortsatte jag att skriva här i bloggen. Har ju mycket att skriva i fatt. Fick svar att din pappa kommer imorgon och då blev jag så glad!

Hade fått deklarationen och ett kort från familjen Gyllin. Din mamma blir alltid så rörd när hon får något som visar att andra bryr sig så mycket om oss. Det känns bra men sorgligt att det ska behövas, det hade varit bättre med grattis till nya bebisen kort.

Jag tog ett bad och tårarna rann. Ringde till din pappa och pratade med honom medans jag låg i badet. Jag tröttnar aldrig på att höra hans röst och ibland räcker det med att han är i andra sidan luren utan att säga något. Jag känner mig ändå närmare honom genom luren.

När jag kom upp lagade vi mat och skulle precis börja äta då Maggan kom. Sen mat idag igen, klockan hann bli åtta. Jag hade bjudit dit henne på fika. Då vi ätit upp fixade mamma efterrätt och vi var äntligen färdiga med att fika.

När hon gått tog din mormor ett bad och din moster och jag gick igenom hur huset vi ska bygga såg ut och vad vi skulle ha för färger och möbler. Kollade vi datorn på lite av de.

Det blev sent idag igen och jag ringde din pappa men då läste han denna bloggen så han skulle ringa igen senare. Gick och borstade tänderna och gick upp och la mig och ringde din pappa. Jag har inte alltid tid att vänta tills han ringer. Längtar så mycket efter honom.

Vi pratade inte så mycket, det var tyst långa stunder, jag skrev i bloggen och din pappa sökte på nätet. Men vi pratade igen om att du hade åkt iväg till Umeå idag och att det kändes olustigt för både din mamma och pappa. Din pappa upptäckte att klockan var mycket och ville sova och då fick jag snabbt avsluta och släcka lampan. Vill tro att din pappa ligger här sidan om mig och säger godnatt. Somnar lättare då jag precis sagt godnatt till din pappa.

Somnade idag med tårarna rinnande längs kinderna...

Idag känner jag min bättre och mindre gråtmild. Din mamma vaknade tidigt idag men somnade om två gånger och det kändes bra. Men när klockan var nästan 9 så väckte jag din pappa. Vi låg och myste i kanske tre kvart, det är ju sista morgonen på några dagar nu som vi kan det för idag ska din pappa köra hem till Sundsvall och fortsätta renovera. Vi får nu se om vi kan klara oss utan varandra. Din mamma har vant sig vid att somna i din pappas famn och sover då gott hela natten.

Din mormor var uppe då vi kom och hon skulle passa din kusin Ian men så fort hon sjöng lite för honom så somnade han så det var lättpassat!

Vi åt frukost tillsammans med din mormor. Din moster tog en rejäl sovmorgon och gick inte upp förrän vid halv elva och då höll din pappa på att packa och sen åkte han iväg efter en stund.

Det var sorligt men vi vet ju att vi måste vara i från varandra nu, dels för jag har gäster och så för att han måste bli färdig med huset. Så vi kan sälja det och få in lite pengar.

Vi hade ju tagit en mammabarn försäkring och det utföll en livförsäkring för dig på 10000 kr, det känns ju inte som någon tröst men det är ju välbehövligt om din mamma behöver vara sjukskriven länge. Så som det känns nu blir man ju aldrig sig själv igen men vi får väl hoppas att det blir bättre.

När din pappa åkt fikade vi lite och din mamma skrev här på bloggen. Vi gjorde oss iordning vilket tog lite tid då din moster blev hungrig när vi skulle gå så hon behövde äta igen. Till slut kom vi iväg och första anhalten var PO radio och tv, din mormor skulle vilja ha en videokamera så hon kan filma Ian och sen dina blivande småsyskon. Vi fick en genomgång av vilka som var bra och lämpliga att köpa så nu har jag meddelat din pappa det för jag har önskat mig en sådan i 40 års present. Nu blir det ju ett kalas, ett planerat kalas för hade du varit kvar i mammas mage hade jag ju inte vetat om det blev kalas eller BB.

Sen gick vi vidare för vi skulle ju fira att Ian fyllde 5 månader idag, så vi gick på Finess, kondiset i Ljusdal och åt först macka och sen bakelse. Grattis kusin Ian.

Din mormor hade beställt tid till fotvården och hon gick dit och din mamma och moster gick till apoteket för att hämta ut mediciner till kusin Ian. Sen gick vi hem.

Under dagen har jag pratat med din pappa till och från, så din mormor undrade om vi inte kunde ha en direkt linje...men jag saknar honom redan och längtar efter honom och hoppas han snart är tillbaka.

Då vi kom hem gick jag upp och la mig, pratade lite med din pappa i telefon och sen somnde jag och sov i en timme. Det behövde jag. Din mormor ringde precis då jag vaknat och ville bli hämtad. Så jag gick upp och åkte och hämtade henne. Din moster lagade mat till oss. Det smakade jättebra men din mamma äter inte så mycket som hon kanske skulle gjort. Men jag blir så mätt fort. Sparade maten så jag kan äta den vid ett senare tillfälle.

Vi spelade Skippo, ett kortspel som vi spelat mycket förrut. Mamma vann och det var nästan första gången det har hänt så grattis!

Efter det gick jag upp och la mig och ringde din pappa. Det är det jag längtar efter hela dagarn då han inte är här, att få prata med honom. Pratade med honom tills det var dags att sova och släckte och tänkte att han låg här sidan om mig. Var lite orolig att jag inte skulle kunna sova så lätt utan hans armar omkring mig. Det gick men inte så fort som i vanliga fall. Låg och tänkte på en massa och på dig, tårarna rann men tillslut somnade jag

Idag fick vi ställa klockan för första gången sen vi åkte upp till stugan. Vi skulle träffa kuratorn och barnmorskan och vi skulle vara där redan kl 9.15 Visserligen vaknar din mamma och pappa tidigt nu för tiden men det är väl för att vi inte behöver gå upp så tidigt nu för tiden.

Vi käkade frukost och din mormor kom ner en stund innan vi gick. Det är ju så nära så det tar bara 2 minuter att gå dit.

Maj, kuratorn, var på plats när vi kom. Din mamma träffade henne innan då vi gick på föräldrar grupp och tyckte hon var bra och mysig men din pappa har inte träffat henne innan.

Det blev mycket tårar för din mamma hos kuratorn, inte för jag vet varför men det bara rann hela tiden. Gick igenom om igen vad som hände och vad vi kände, men denna gången var det extra känsligt. Det visade sig sen att hela dagen skullel bli svart och full av gråt.

Hon gav oss lite tröstande ord på vägen om att det kommer att vara bra dagar och så dåliga dagar. Vi kommer att glömma bort saker, ha sämre tålamod och vara lättretliga som vi inte annars kanske är.

Dessutom måste vi bara tänka på oss själva inte sörja för andra och det är ju inte alltid så lätt.

Vi var nog hos kuratorn i en och en halv timme och bokade en ny tid nästa vecka. Fast jag grät hela tiden där inne var tårarna inte slut.

Då vi kom ner till barnmorskan var hon ledig och vi knackade på. Jag var rädd för att träffa några av de andra i gruppen när vi kom ner men som tur var var där ingen.

Jill, barnmorskan, kramade om din mamma länge och då kom tårarna igen, och sen kramade hon om din pappa också.

Vi pratade lite om hur det varit och sen bad jag om att få journalerna så Jill skrev ut dem till mig. Hade ett HB på 135 och blodtryck på 125/80. Det fanns äggvita och vita blodkroppar i urinprovet så hon skickar det på odling.

Då vi kom hem därifrån var din mamma riktigt låg. Kände att jag var riktigt lättirriterad när vi kom hem. Mamma och Pernilla ställde massa frågor som jag inte kunde svara på men som jag inte skulle reagerat på i vanliga fall. Bara frågan om vad jag ville äta till lunch var för svårt för mig. Känner att jag blir elak mot andra människor. Ville bara sova och inget annat.

Mamma och Pernilla tog en promenad ner till köpingen för att handla lite. Samtidigt gick din mamma och pappa och la sig. Din pappa pratade lite i telefon. Men vi vilade inte så länge utan din pappa blev hungrig så vi skulle åka iväg och äta Pärgröt och fläsk, en av din mammas favoriträtter. Men din pappa var så jättehungrig att han var tvungen att åka direkt, men sen kom han på att han skulle ringa ett samtal och var visst inte så hungrig längre och då blev din mamma sur, som hon i vanliga fall inte skulle reagera på. Hon gick ut och körde ut bilen för att köra och meddela Pernilla och Mamma att vi skulle åka och äta men då ringde din pappa och sa att han kom. Han bad så mycket om ursäkt men det var ju inte hans fel för jag hade inte reagerat i vanliga fall. Tänk att man kan bli så konstig av sorg.

Mitt i all sorg har vi fått lite problem med huset och vattnet, antingen har vi uppfattat det fel eller eller är det fel, det var det din pappa skulle fixa när din mamma blev så arg... Vi lyckades inte lösa det då eller under dagen heller men pappa ska fixa det när han kommer hem.

Vi hittade din mormor, moster och kusin och meddelade dem att vi åkte och åt. Maten smakade bra men både din mamma och pappa var låga. Vi åt under nästan under tystnad. Sen åkte vi och handlade kattmat och kattsand. Då vi var där ringde de från blomsteraffären och sa att de hade blomsterbud till mig.

Väl hemma så gick din mamma upp för att sova en stund men väntade tills blommorna hade kommit för din pappa pratade i telefon. Bommorna kom från Helge, Helena, Magnus och Anneli med familjer och din mamma bara grät och grät. Man blir så otroligt rörd av att det finns så många människor som bryr sig så mycket om oss.  Detta gör att man gråter ännu mer och till slut känns det somatt det knappt finns några tårar kvar. Din pappa tröstade mig men det finns inte alltid ord men det räcker bara att vara där och krama om en. Det tog ett tag till gråten tog slut och jag somnade i din pappas famn. Efter ett tag vaknade din pappa och gick ner. Det var dags för telefonpratande för honom. Han pratade med några av sina jobbarkompisar och med chefen.

Då jag kom ner satt din mormor, moster och kusin ute på altanen i solvädret. Det är verkligen vår väder idag, och din mammas vårlökar börjar komma upp i rabatten.

Jag skaffade mig ett BankID igen och gick in på försäkringskassan och anmälde föräldrarpenning, får tydligen 28 dagars föräldrarledighet fast att du inte lever. Men din pappa får inget ledigt alls, men han blev ju sjukskriven.

Din moster gillade inte min städning utan tog tag i det och damsög överallt och torkade golvet. Din pappa hjälpte till med att ställa ner alla kartonger i källaren som din mamma hade rensat ut. Din pappa satte upp en ny ytterlampa som inte fungerar helt bra men den lyser iaf. Men sen blev han lite gnällig för han behövde mat och ingen ville laga till något. Så då fixade din mamma det, men fick gå upp till affären och köpa mer. Så jag tog Ian med mig upp och det var kämpigt, uppför med vagn och min dåliga kondition. När jag gick där själv rann tårarna, de kommer ofta när jag är själv och tänker. Det blev pyttipanna och vi åt tillsammans i det nystädade huset.

Sen tog jag ett bad och din pappa höll mig sällskap. Tårarna rann igen. Försökte vara lite social men det gick dåligt. Gick ut och fixade lite fika och då kom Pernilla efter och jag storgrät, utan speciell anledning. Hon sa att jag fick säga till henne om jag tyckte att hon gjorde eller sa något fel men det är ju inte det. Det är ju så att jag inte är mig själv och reagerar helt annat än vad jag brukar. Tårarna bara kommer utan förvarning.

Din pappa och jag gick och la oss vid 22-tiden och låg sen och pratade en timme om dagen, och din mamma grät lite igen. Båda två hade vi känt oss låga idag men vi kunde inte referera det till något speciellt som hänt under dagen. För vi tyckte båda att besöket hos kuratorn var bra och det hade inte startat det utan vi var låga och nedstämda redan då vi vaknade. Detta är nog den första dagen som vi har samma känsla. Kanske var det en för tuff dag igår då vi hade fullt upp med att fixa här hemma.

Det känns bra att få ligga och kramas och prata om vad som varit under dagen och kunna gråta ut och sen kunna somna och få sova hela natten.