Vaknade av att din pappa kröp intill mig och det är ju det bästa sättet jag kan vakna på. Idag ska jag följa efter din pappa då han ska lämna in motorcykeln på service, och sen lämna honom på jobbet. Så vi åt frukost tillsammans och idag gjorde din mamma frukost eftersom att din pappa är lite stressad. Han har mycket på jobbet, mycket hemma och mycket med bygget. Trädgården ska fixas, ritningar ska vara klara till byggmötet nästa vecka, han är ute och far hela tiden med jobbet. Ska göra tenta nästa vecka på utbildningen han gick igår och sen ska han renovera hemma hos mig i helgen.

När jag lämnat din pappa på sitt jobb så kände jag en sådan tomhet. Bara tanken på att jag ska vara ensam ända tills imorgon kväll gör att jag känner mig ledsen. Tårarna ligger och tränger bakom ögonen men kommer inte ut. Jag vet ju att jag klara mig själv och att jag behöver åka hem men det är som om mitt inre inte fattar det. Jag kan ju inte heller följa efter din pappa hela livet jag måste ju ta tag i mitt liv. Ska ju dessutom till tandläkaren idag och det hade kanske varit bättre att göra det en annan dag men det är akut att åka till tandläkaren så nu blir det så.

Då jag kom hem gjorde jag mig en kopp te och sen läste jag mail och kollade bloggen. Då brast det för mig, en av min personal hade skrivit ett sådant fint inlägg att tårarna inte kunde hållas tillbaka längre. Jag blir ju så rörd och då gråter jag. Jag grät och kände mig ensammast i världen. Men det kändes bra att få sådana känslor för jag är ju lite rädd för att de ska försvinna. Satt sen och grät och tänkte på alla som bryr sig så mycket och blev så glad samtidigt som man blir ledsen. Vet inte om reaktionen är en kombination av att jag blev rörd och att jag är ensam och ska vara det i natt. Det känns så främmande att behöva ta hand om mig själv. Annars får jag ju order, eller vi kommer överens om vad jag ska göra men nu har jag bara mig själv som ska veta allt. Tårarna ville inte sluta rinna och jag satt kvar en stund och tittade på skärmen. Borde gå upp och tömma pärmar så din pappa inte får för sig att han ska spara allt…

Det är vid sådana tillfällen som det är extra jobbigt att vara själv. Skulle helst vilja att din pappa var här hos mig nu och kramade om mig och sa att det kommer att bli bra. Jag förstår ju att han inte kan det utan att han måste jobba och göra allt annat som pockar på i vardagen men det hade varit härligt. Så teet var upp druckit och jag har torkat de värsta tårarna så gick jag upp och började rensa.

Såg att det inte var mycket att spara, så din pappa kommer nog inte att sakna det. Det var mest uträkningar och block som satt i pärmarna. Jag sorterade ut pappren och blocken och la det i påsar och stoppade pärmarna i en låda.

Då var det uppdraget slutfört och jag gick på nästa och det var att ta upp lövhögarna ute.

Gick ut, det var inte kallt men det blåste lite isigt. Började ta upp löven då Marianne på jobbet ringde. De ska ju komma hit en dag och de dagar jag föreslagit gick inte så vi ska hitta nya tillfällen. Berättade att jag hade en tuff dag idag och att jag gråtit mycket. Berättade också att jag ska skicka sjukintyget till henne och undrade om det hade löst sig med allt då jag ändrade föräldraledigheten. Det hade det och det ska regleras på nästa lön.

Då jag kratta färdigt och lagt det i säckar la jag dem på släpet och där la jag även alla grenar jag klippt av. När jag var klar med detta gick jag in. Det är konstigt jag som är så slarvig hemma är så ordentlig hos din pappa, jag lägger alltid allting på rätt plats. Hoppas att det blir så även i vårt nya hem.

Det blev gröt till lunch och då försökte jag ringa försäkringskassan. Det är ju en handläggare som vill att jag ska ringa henne men hon verkar ju inte vilja prata med mig. Har provat i 2 veckor och kommer bara till en självbetjänings röst. Idag försökte jag komma i kontakt med en telefonist men först kopplades jag bort och vid andra tillfället kom jag fram. Det var upptaget hos handläggaren och det var därför jag hamnade hos självbetjäningen. Jag fick då vänta i telefonen då det var upptaget, och sen kom hon tillbaka och undrade om jag kunde vänta lite till. Det kunde jag men sen blev jag bortkopplad igen.

Då brast det för mig och tårarna kom igen. Vill hon mig något får hon väl ringa själv. Jag vet ju inte ens vad hon vill för det är ju den förra sjukskrivningen som jag redan fått pengar för. Jag skulle bara vilja skrika i luren på kanslisten att jag faktiskt precis har förlorat mitt efterlängtade barn och nu ligger de på och jagar mig. Dessutom vet jag inte ens om de tänker godkänna min nya sjukskrivning så jag vet inte hur jag ska förhålla mig till försäkringskassan. Men jag mår inte bra av dem i alla fall.

När jag satt där och grät över försäkringskassan ringde din pappa. Jag hade ringt innan då han åt lunch så han ringde tillbaka då han ätit färdigt. Din mamma grät och snörvlade och din pappa försökte peppa mig men det gick dåligt. Inte nog med att jag var ledsen så skulle jag ju dessutom åka till tandläkaren. Han försökte skrämma upp mig med hur ont det gör att gå till tandläkaren men jag är ju inte så rädd för det utan mest för räkningen. Denna gång även för vad som skulle hända då de frågar om hur det gått med barnet. Men han gjorde sitt bästa för att förvirra mig så jag fick annat att tänka på.

Jag har varit ledsen hela förmiddagen, tårarna har runnit. Samtidigt som det känns skönt så känns det jobbigt. Jag vet inte om jag kan köra bil, kan jag inte sluta gråta kan jag inte heller se ut.

Gick upp och kollade det sista, gick på toa och så tvättade jag ögonen och så smörjde jag runt ögonen så de såg lite friskare ut. Körde sen iväg med full lastad bil. hade dels mina egna saker, mer återvinnings saker, två vinterdäck och lite annat. Hade nu slutat gråta men fick verkligen kämpa för att låta bli. Fick hela tiden tänka på annat som gjorde att jag klarade mig. Ringde till Linda, hon skulle vara hemma i Ljusdal idag och tänkte att hon kanske var hemma imorgon med så vi kan ut och gå. Då jag pratade med henne försvann gråten och jag kunde tom prata med henne om att jag var så ledsen utan att det kom tårar.

Då jag kom till Delsbo var jag i god tid så jag gick och handlade så länge. Då ringde din pappa och din mamma blev gladare igen, nu hade hon ju börjat oroa sig för att komma till tandläkaren igen. Han försökte igen att förvilla bort mig men när jag parkerade utanför tandläkaren kom allt tillbaka igen.

En av mina dagliga funderingar är att gå igenom vad jag ska säga och vad den andre kommer att säga. Sen spelar jag upp olika förlag, vet inte om det är bra för bearbetning eller för att jag vill ha kontroll på situationen. Ännu mer nu än innan för nu klarar jag inte av alla situationer alls lika bra som förut. Jag använder nog minst en timme varje dag åt att gå igenom vad folk har sagt, kan höra det inne huvudet precis som det var. Ett sådant exempel är då jag ringde till mamma från förlossningen och berättade att mitt barn i magen var dött. Då skrek hon: Nej, Carina och nej… Det kommer tillbaka igen och igen, och när det gör det blir jag så ledsen igen. Så antingen funderar jag på vad andra har sagt till mig eller så funderar jag på vad som ska sägas.

Det tog tid hos tandläkaren, dels för att jag skulle ha en rejälare bedövning som skulle verka länge och så kom det in ett fall som tog längre tid. Tandläkaren frågade ingenting och det var jag förvånad över. För hon brukar ha koll på mig men sist jag var där var jag bara hos sköterskan. Jag kände inte heller att jag hade lust att berätta men blir jag gravid igen måste jag berätta för då kommer hon att komma på att jag redan har varit det i alla fall.

Nu kom tanden ut! Och det gjorde inte ont men blödde ganska mycket. Det är kostigt då jag gör något hos tandläkaren i munnen blöder jag otroligt mycket, men när moderkakan lossnade blödde jag ovanligt lite och hade ett jättebra koaguleringsvärde enligt doktorn. Det var ju tur för mig att jag inte blödde lika mycket då för då hade det ju blivit kejsarsnitt och en större fara för mig.

Då jag körde hem ringde jag din pappa men han pratade bara i telefon…men fick till slut tag på honom. Hade svårt för att prata eftersom att jag hade en bomullstuss i munnen. Kom hem och det kändes tomt. Men katterna blev glada! Packade ur bilen och gick in och gick igenom posten. Hade fått från skatteverket att jag fick heta Dahl i efternamn…så fint då. Din pappa har fått likadana brev där det stod att han fick heta Jonsson. Fick även ett grattiskort av Anna Nilsson och så fick jag papper om vårt fadderbarn i Siam Reap i Kambodja.

Han heter Sovet Chhoy och fyller 13 år den 14 juni. Han bor i SOS-barnbyn Angkor. Din mamma har ju stött SOS-barnbyar i många år men aldrig haft ett fadderbarn men nu när jag fick barn hade jag bestämt mig för att skaffa ett så nu blev det av.

Jag var trött av allt gråtande men fick inte ro att vila. Kollade lite mail och var in på bloggen en sväng. Gick sen upp och bäddade rent i sängarna och städade sovrummet. Det är lättare då katterna är ute och jag kan ha dörren öppen. Där var dammigt och så la jag in alla kläder som låg kvar sen de var tvättade på stolen. Så nu är det fint där inne igen. Orkade inte göra något och jag hade ju ont i tanden och för blödningsrisken la jag mig inte i badet direkt som jag ville.

Din mammas moster ringde. Hon följer min blogg och nu såg hon att jag dessutom hade gift mig, visste ju att jag hade fyllt år så då tänkte hon att hon skulle ringa mig. Jag har ju dessutom namnsdag idag! Det är flera som har uppmärksammat det och skickat hälsningar så tack till alla er!

Jag berättade lite om bröllopet, 40-års kalaset och så om dig Gabriel. Vi pratade även om framtiden och om våra hus, det är ju mycket med dem just nu. Tårarna rann med jämna mellanrum, det är en sådan dag idag och jag var extra känslig och lättrörd. Men det var kul att hon hörde av sig.

Ringde sen till din pappa för jag pratade med honom då min moster ringde. Pratade med honom en stund men han var så fokuserad på annat och då är han inte lika kul att ha på andra tråden. Han är så frånvarande och pratar om en massa jag inte är intresserad av. Då ringde Maggan så jag slutade samtalet med din pappa.

Hann prata med Maggan några minuter innan det knackade på dörren, det var Linda och jag la på luren igen. Hon visste ju att jag skulle vara ensam idag och att jag inte gillade det så hon kom in efter ett möte hon varit på. Det var ju jättesnällt av henne. Så vi fikade lite. Din mamma har bara ätit mackor ikväll för det är inte så lätt att äta med bomulls tussar i munnen. Jag tog visserligen ut dem då jag åt men det blödde så det var inte så kul att äta.

Linda stannade en stund och vi pratade en massa och det kändes skönt att hon kom in. Då hon gick ringde jag till Maggan igen men då hade hon besök så då la jag mig i badet istället. Då jag lagt mig där kände jag hur det började blöda mer i munnen men det var det värt.

Din morfar ringde så jag pratade med honom ett tag. Sen gick jag upp ur badet och ringde din pappa. Jag var jättetrött speciellt i ögonen. De gillar varken björk eller för mycket gråt. Din pappa pratade bara en massa byggnads information och det var ganska ointressant men det är bättre det än att inte ha han i andra sidan luren.

Det kändes konstigt att vi inte skulle sova sidan om varandra idag, det har vi gjort sen den 18 april. Denna dag har ju gått ändå fast att jag var så orolig men det har varit en mycket jobbig dag och jag längtar tills imorgon då din pappa kommer tillbaka igen.

Hade svårt för att komma till ro. Jag sov ju själv som jag inte är van vid. Jag har ju inte varit helt ensam en enda dag sen du föddes Gabriel. Katterna stod utanför och ville in, men då hade inte din pappa blivit så glad och dessutom hade jag precis bäddat rent och de vet ju att de inte ska vara där och då är det ju inte så bra att låta dem vara där en dag. Jag var dessutom rädd för att blöda ner hela kudden så jag sov på rygg.