Idag försov sig din mamma och pappa, det är första gången som vi missar att ställa klockan tror jag. Klockan skulle ringa sex men din mamma vaknade 06.38 och kände oråd och kollade klockan. Väckte din pappa och vi fick gå upp nästan direkt, det blev inte mycket mysande. Din mamma skulle som tur var på utbildning som inte började förrän 8.30 Efter frukosten åkte vi till stationen och duschade. Din mamma och pappa var fulla med fix sen kaklingen igår.

Det var chefs dag idag och då är alla chefer i kommunen samlade. Det var mycket föreläsning och det handlade mycket om vår omvärldsanalys. Vi ska ju spara en massa pengar och hur kommer framtiden att se ut. Det var en föreläsare som var skåning, han pratade så bred skånska fast han bott utombys i många år. Man skulle kunna tro att han drev med sin dialekt så bred var den! Men han sa mycket bra om kriser och hur det går till i välden.

Vi fick sen Dunderklumpen, en teater av Barda, som är en teatergrupp för förståndshandikappade. Det var kul men din mamma fick bara se första akten och de andra fick se andra. Sen hade vi lite grupparbete och sen var det nästa över. Din mamma åkte direkt hem och då hade din pappa redan börjat kakla.

Vi åt och kaklade färdigt 3 väggar, så på fredag kväll ska vi sätta sista väggen. Det är kul men jobbigt att sätta kakel på kvällarna. Dessutom är din pappa ensambarn och vill gärna göra allt själv och då blir din mamma förbannad. Han litar inte riktigt på din mamma utan vill själv göra, men din mamma har också kaklat innan och vet hur man gör. När vi väl kommer överens är din pappa nöjd men det men det tar lite på honom att din mamma också ska göra.

Vi fikade innan vi gick tillbaka till husvagnen och la oss.

Din mamma får massa elaka tankar då jag ser barnfamiljer och gravida människor nu. Då jag berättade för din pappa ikväll sa han att han kände likadant. Han tycker synd om oss att vi inte får några barn. Din mamma skulle vilja hugga ner alla föräldrar och ta barnen. Varför kan de skaffa ena barnet efter andra och vi inte ett enda, inte några levande i alla fall?

Det känns så orättvisst och din mamma börjar bli så arg på det. Varför? Varför? Varför? Att dessa frågor alltid kommer att vara obesvarade. Varför fick inte du leva Gabriel? Varför gick inte din mamma och tjatade till sig mer kontroller eller ultraljud? Varför får vi inte fler barn? Varför måste vi vara så gamla? För gamla äggstockar? För gamla för adoption? För gamla för hjälp från landstinget?

Men det finns väl ingen rättvisa här i livet. Igår dog min gamla jobbarkompis, hade fyllde 39 år den 9 mars i år och efter drygt sex veckor sen han fick sin cancer diagnos. Han har en fru och en pojke på 3½ år, är det rättvisst? Man kan bli så förbannad på livet och den som bestämmer över våra öden, men hjälper det? i det fallet är jag jätte glad över att jag fått behålla din pappa, det är ju faktiskt det viktigaste här i livet. Att vi två är friska och har varandra och tar hand om varandra och vårdar vår kärlek. Men några små knoddar hade ju livat upp vårt liv så otroligt mycket och vi har kärlek över så det räcker till många små barn. Vi får väl se vad livet har att ge din mamma och pappa.