Tankarna far omkring hela dagarna. Ibland tar dock mina små troll för mycket anspråk och jag glömmer helt för en liten stund. Hörde någon säga en gång att goda råd kan man bara föra vidare till någon annan för man har inte nytta av dem själv. Jag får många bra råd men följer nog inget!

Jag har mycket katastroftankar. Att de kommer att säga att du har tre veckor kvar att leva! Jag känner hela tiden efter om jag har ont i kroppen någonstans. Kan de ha spritt sig? Tycker egentligen inte att jag känner mig sjuk men jag har ju haft ont i höfterna sen jag fick barnen. Jag är förkyld och har ont i lungorna... det kan alltså både ha spritt sig till skelettet och till lungorna. det som lugnar mig lite är att jag gjorde en lungröntgen förra året och det såg bra ut. Blåste i PEF mätaren ikväll och jag hade dåliga värden och ändå har jag använt astmamedicin de sista veckorna.

Mina första tankar då jag kom hem i fredags var naturligtvis barnen. Jag är inte orolig för att de inte skulle få det bra utan mig men jag blev egoist och jag vill ju uppleva allt de upplever och jag vill bli 100 år!! Nästa tanke var att Thomas inte kommer att köpa alla Astrid Lindgren filmerna till barnen. Han kommer inte heller att köpa så mycket böcker och inte Loranga, Dartanjang och Masarin som är min favorit. Då han kom hem och hade handlat hade han köpt mjöliga potatis och vi som skulle ha de till klyftpotatis. Han har mycket att lära och det hinner inte jag på några veckor!

Det var värst i fredags. Jag grät mest helat tiden och pratade jag med någon blev jag tårögd. Jag vet ju sen tidigare då Gabriel föddes att jag tycker att det är jobbigast då andra människor bryr sig om mig. Det klara jag inte. Jag vet att jag har många som bryr sig om mig och det känns ju samtidigt otroligt bra.

Det har gått bättre i helgen. Vi var på loppis i lördags och fast jag inte sålde för en enda krona var det skönt att göra något helt annat. Först tänkte jag att jag skiter i det för vad ska jag med de pengarna... men sen tänkte jag nej Carina skärp dig!! Vi frös ända in i märgen då vi kom hem så vi gjorde en blåbärspaj och mös i uterummet. Vi la ner all annan verksamhet och satt och kollade film med barnen. Grillade på kvällen och sen tog vi ett familjebad som barnen önskade. Det blir lite trångt men mysigt!

Jag vet inte om jag kan pussa och krama mer på mina barn än vad jag redan gör, kanske kan pussa lite mer på gubben.

Imorgon ska jag till sjukhuset och ta prover och hämta en kallelse med nya laxeringsmediciner. Det är min starka sida nu att laxera. Det blir jag bra på. Jag struntar i att jobba denna vecka. Jag ska jobba lite hemifrån mest för min egen del och sen åker vi till skåne redan på tisdag. Vi har bokat hotell hela vägen ner och upp igen. Thomas har frinätter som vi utnyttjar. Vi hinner med Astrid Lindgrens värld på fredag, den dagen de öppnar för säsongen. Då kommer även mormor och Thomas upp. Den 18 maj är det släktträff i Skåne sen blir det full fart hemåt för den 20 blir det nästa undersökning.

Jag har hittat en knöl och det kan vara cancer. Vi kommer att ta prov på den och skicka in det och om 2-3 veckor får vi resultatet!! Det beskedet fick jag i fredags av doktorn efter att ha genomgått en ny röntgen undersökning.

Jag har haft en taskig mage jämt men sen jag började arbeta har den blivit sämre. Jag stressar på jobbet och stressar hemma. I alla fall i veckorna, på helgerna bara njuter jag. Så i julas kraschade magen och sen har det varit si och så med den. Då Signe fyllde år kom droppen. Jag spydde och det hade börjat komma färskt blod då jag skötte magen. Jag blev riktigt rädd och på måndagen efter stannade jag hemma och ringde och fick en tid till doktorn.

Han kollade och upptäckte också blod men jag fick komma tillbaka en vecka senare på en ny undersökning. Fick laxera innan denna gång. Det var en bra doktor som trots att han var stafett läkare tog tag i det. Han bokade en ny tid innan han skulle försvinna till något nytt ställe. Han trodde inte att det var något allvarligt men eftersom jag var så ung!! så remitterade han mig till sjukhuset för röntgen.

Det dröjde lite innan jag fick komma iväg men på valborgsmässoafton fick jag en tid. Det var dags för tjocktarmsröntgen och laxering igen. Det var inte kul att dricka den sörjan, det smakade äckligt och så fick man springa på toa… Thomas hämtade mig och vi skulle ha en mysig lunchdate men det snöade och jag frös så fruktansvärt och hade ont i magen så det blev en snabbis på första bästa ställe. Vi handlade innan vi hämtade hem barnen.

Jag var nojig innan undersökningen och hade redan då intalat mig att det skulle vara något hemskt. Jag var jätte orolig inför undersökningen och då jag var där inne tyckte jag liksom att de hade sett något som de inte ville säga. Så jag var inte så chockad men chockades ändå då dokorn ringde på tisdagen och sa att de behövde ta fler bilder. Då tänkte jag att nu är det kört. Jag fick en ny tid den 19 maj men då skule jag vara i Skåne så jag provade att ändra och jag fick en ny tid den 12 maj. Det kändes bra men dagen efter ringde de och ändrade den till den 9 maj. Jag hann inte sköta magen riktigt som de velat men de visste de ju om. Dock hann jag dricka några litrar till av det äckliga laxermedlet.

Det drog ut på tiden så jag trodde jag var på fel ställe men det var jag inte. Jag fick kläder att byta om till och när jag låg där i sängen och väntade kom en man ut och hamnade sidan om. Hans fru kom dit och han sa det är cancer. Jag blev livrädd och tänkte nej… jag vill inte… Fick komma in och det var en lugn äldre kvinnlig läkare som jag kände mig trygg med. Hon började undersöka och jag fick själv följa med i filmen i min tarm. Jag såg direkt att det var något som stack ut och som troligen inte skulle vara där. Det var en blodfylld klump. Den sitter i ändtarmen ca 10 cm upp och är ca 1 cm stor, eller lite. Vet inte vad? De tog prov på den och som de ska skicka på analys. Hon sa till mig att det var en knöl som ska tas bort och hon visste inte vad det var för något och att det kunde vara cancer men hon visste inte.

Jag fick klä på mig och skulle få prata med henne igen. Under tiden hann Thomas komma och han fick också följa med in till doktorn och det var bra. Jag hör lite dåligt i sådana sammanhang och hör bara allt elände och lägger till ännu mer elände. Hon sa igen att de inte visste vad det var men att det kunde vara cancer. Hon sa att den hade suttit där länge. Vad är länge? Det glömde jag fråga. Nu skulle de gå tillväga som de gör med alla som har misstänkt cancer. Jag ska undersöka hela buken och göra en magnet röntgen. Då det är klart ska de ta upp mitt fall i en konferens som de gör med alla sådana fall. Där är läkare av olika slag som går igen allt och bestämmer sig för vilken behandling man ska ha. I vilket fall som helst ska de operera bort den. Är det cancer måste man ibland få cellgifter innan man opererar.

Jag bara grät och kände att jag hade haft rätt och att min tid är uträknad. Jag ställde genast in mig på det värsta. Att det har spritt sig och att jag bara har några veckor kvar. Jag har haft ont i höfterna sen jag fick barnen och nu tänkte jag att det var skelettcancer. Jag är dessutom förkyld och nu tänkte jag att det var lungcancer. Ingen tror att det är så allvarligt och de flesta tycker att jag inte ska tänkte så många katastroftankar men vad ska man göra? Nu har jag inte tid att tänka så mycket hela tiden då jag har små söta troll hemma som tar ner en i verkligheten.

Istället för att ta en lunch och att åka och handla så ville jag bara hem. Jag grät och grät och ville bara ha hem mina små troll. Thomas åkte och hämtade dem och sen åkte han och jobbade lite och handlade. Jag och barnen fikade i uterummet och jag berättade att jag varit hos doktorn och att jag kanske hade en sjukdom. Att jag var ledsen men jag ville att vi skulle se på film tillsammans och mysa i soffan. Irma sa: mamma är du ledsen? Ja, sa jag. Ska jag krama dig sa hon då. Gullfis…

Jag har hittat en knöl och det kan vara cancer. Vi kommer att ta prov på den och skicka in det och om 2-3 veckor får vi resultatet!! Det beskedet fick jag i fredags av doktorn efter att ha genomgått en ny röntgen undersökning.

Jag har haft en taskig mage jämt men sen jag började arbeta har den blivit sämre. Jag stressar på jobbet och stressar hemma. I alla fall i veckorna, på helgerna bara njuter jag. Så i julas kraschade magen och sen har det varit si och så med den. Då Signe fyllde år kom droppen. Jag spydde och det hade börjat komma färskt blod då jag skötte magen. Jag blev riktigt rädd och på måndagen efter stannade jag hemma och ringde och fick en tid till doktorn.

Han kollade och upptäckte också blod men jag fick komma tillbaka en vecka senare på en ny undersökning. Fick laxera innan denna gång. Det var en bra doktor som trots att han var stafett läkare tog tag i det. Han bokade en ny tid innan han skulle försvinna till något nytt ställe. Han trodde inte att det var något allvarligt men eftersom jag var så ung!! så remitterade han mig till sjukhuset för röntgen.

Det dröjde lite innan jag fick komma iväg men på valborgsmässoafton fick jag en tid. Det var dags för tjocktarmsröntgen och laxering igen. Det var inte kul att dricka den sörjan, det smakade äckligt och så fick man springa på toa… Thomas hämtade mig och vi skulle ha en mysig lunchdate men det snöade och jag frös så fruktansvärt och hade ont i magen så det blev en snabbis på första bästa ställe. Vi handlade innan vi hämtade hem barnen.

Jag var nojig innan undersökningen och hade redan då intalat mig att det skulle vara något hemskt. Jag var jätte orolig inför undersökningen och då jag var där inne tyckte jag liksom att de hade sett något som de inte ville säga. Så jag var inte så chockad men chockades ändå då dokorn ringde på tisdagen och sa att de behövde ta fler bilder. Då tänkte jag att nu är det kört. Jag fick en ny tid den 19 maj men då skule jag vara i Skåne så jag provade att ändra och jag fick en ny tid den 12 maj. Det kändes bra men dagen efter ringde de och ändrade den till den 9 maj. Jag hann inte sköta magen riktigt som de velat men de visste de ju om. Dock hann jag dricka några litrar till av det äckliga laxermedlet.

Det drog ut på tiden så jag trodde jag var på fel ställe men det var jag inte. Jag fick kläder att byta om till och när jag låg där i sängen och väntade kom en man ut och hamnade sidan om. Hans fru kom dit och han sa det är cancer. Jag blev livrädd och tänkte nej… jag vill inte… Fick komma in och det var en lugn äldre kvinnlig läkare som jag kände mig trygg med. Hon började undersöka och jag fick själv följa med i filmen i min tarm. Jag såg direkt att det var något som stack ut och som troligen inte skulle vara där. Det var en blodfylld klump. Den sitter i ändtarmen ca 10 cm upp och är ca 1 cm stor, eller lite. Vet inte vad? De tog prov på den och som de ska skicka på analys. Hon sa till mig att det var en knöl som ska tas bort och hon visste inte vad det var för något och att det kunde vara cancer men hon visste inte.

Jag fick klä på mig och skulle få prata med henne igen. Under tiden hann Thomas komma och han fick också följa med in till doktorn och det var bra. Jag hör lite dåligt i sådana sammanhang och hör bara allt elände och lägger till ännu mer elände. Hon sa igen att de inte visste vad det var men att det kunde vara cancer. Hon sa att den hade suttit där länge. Vad är länge? Det glömde jag fråga. Nu skulle de gå tillväga som de gör med alla som har misstänkt cancer. Jag ska undersöka hela buken och göra en magnet röntgen. Då det är klart ska de ta upp mitt fall i en konferens som de gör med alla sådana fall. Där är läkare av olika slag som går igen allt och bestämmer sig för vilken behandling man ska ha. I vilket fall som helst ska de operera bort den. Är det cancer måste man ibland få cellgifter innan man opererar.

Jag bara grät och kände att jag hade haft rätt och att min tid är uträknad. Jag ställde genast in mig på det värsta. Att det har spritt sig och att jag bara har några veckor kvar. Jag har haft ont i höfterna sen jag fick barnen och nu tänkte jag att det var skelettcancer. Jag är dessutom förkyld och nu tänkte jag att det var lungcancer. Ingen tror att det är så allvarligt och de flesta tycker att jag inte ska tänkte så många katastroftankar men vad ska man göra? Nu har jag inte tid att tänka så mycket hela tiden då jag har små söta troll hemma som tar ner en i verkligheten.

Istället för att ta en lunch och att åka och handla så ville jag bara hem. Jag grät och grät och ville bara ha hem mina små troll. Thomas åkte och hämtade dem och sen åkte han och jobbade lite och handlade. Jag och barnen fikade i uterummet och jag berättade att jag varit hos doktorn och att jag kanske hade en sjukdom. Att jag var ledsen men jag ville att vi skulle se på film tillsammans och mysa i soffan. Irma sa: mamma är du ledsen? Ja, sa jag. Ska jag krama dig sa hon då. Gullfis…