Jag tror verkligen att vår Orsa semester var en brytpunkt för mig. Jag kände där att jag fick ett sådant lugnt i kroppen och själen. Jag verkligen bara njöt och samlade energi då vi var där. Nu efter den resan har jag upptäckt små saker som gör att jag tror att jag är på väg tillbaka. Häromdagen parkerade jag nere vid hamnen och gick upp till stan. Det har jag inte gjort sen jag blev sjuk. En dag drog jag massa grenar i trädgården och den energin skulle jag inte heller haft innan.

Visserligen blir jag fortfarande arg och känner att argheten kan komma tillbaka men det försvinner igen. Ända sen jag blev opererad sista gången har jag varit arg inombords. Jag fick veta att den operationen inte alls var så stor och jag hade själv satt höga mål för mig själv. Jag tänkte själv att om jag blir sjukskriven maj ut så vore det bra… jag är fortfarande sjukskriven men ska börja jobba halvtid 1 september. Så jag blev sjukskriven 3 månader ytterligare och ändå tyckte jag att jag tog i till sista maj. Det är säkert så att rent kirurgiskt är det en mycket lättare operation men inte för skallen. När jag väl blev opererad sa de att den inte var så liten som jag uppfattat det. Det är svårt med läkare på det viset. För dem är det mindre och enklare men det för mig.

Jag tror att huvudet börjar komma i fatt. Det har varit för stora beslut för att orka med. Jag trodde i min enfald att det var kroppen som skulle ta mest stryk då man fick cancer men så är det inte i mitt fall. Jag har varit så hjärntrött och haft svårt för att koncentrera mig. Jag har varit arg och jag har inte kunnat hindra det. Det har varit som om huvudet håller på att sprängas och jag vill bara skrika och vara själv. Det är inte så lätt då man har tre små söta flickor och en fin man omkring sig. Jag har behövt vara själv och jag har behövt komma hemifrån.

Doktorn säger att det tar tid och det finns inget annat mer än tid som hjälper och de har kanske rätt. De pratar ju mest om det fysiska men jag har aldrig känt att de har tyckt jag varit konstig då jag sagt att huvudet inte hängt med. Det känns ju bra att jag får gå till kuratorn hur ofta jag vill. Jag brukar vara där varannan vecka och det känns så bra. Hon säger att jag är helt normal men att jag har lite bråttom.

Nu har vi varit hemma några veckor mitt lugnt är fortfarande kvar. Visserligen blir jag arg ibland och tappa koncentrationen men ändå blir jag lugn så mycket fortare. Nu har jag en vecka kvar innan jag börjar jobba och då får vi se hur det blir.