Nu blev det vinter. Idag har det varit full snöstorm – underbart!! Det kom nog nästan en dm men imorgon ska det vara +10 grader så det lär försvinna. Jag har hållit mig inne fast jag borde varit ute och gått men idag har jag haft min sista dag i frihet! Jag börjar ju jobba på måndag och imorgon är barnen hemma. Men jag känner mig redo att börja jobba nu.

Jag hade orosmoln över mig i tisdag då jag skulle träffa chefen och åka till jobbet. Det var jobbigast att åka till jobbet för chefen hade jag ju redan pratat med och hade bestämt mig för att jag ville tillbaka till torvalla. Nu blev det också så det känns skönt. Det gick sen bra att köra till torvalla men det kändes på två sätt att gå in där. Ena sidan kändes det otroligt hemtamt men å andra sidan var det med lite oro i magen. Jag visste ju inte vad som väntade mig och vem som väntade, om det väntade någon?

Det gick bra!

Jag träffade min kollega och det var som om jag inte varit borta mer än över helgen. Det kändes otroligt bra. Jag stannade och åt lunch. En del verkade inte bry sig så mycket över att jag var tillbaka, andra glada eller förvånade. Jag hade ju inte annonserat så mycket att jag skulle komma.

Nu känns det bra att börja jobba på måndag. Jag har fått en uppgift jag ska genomföra och jag kan göra det i min takt. Jag kände dock redan på lunchen att jag klev in i chefsrollen. Nu är jag inte så orolig för jobbet mer för hur jag ska orka vara hemma själv då Thomas är borta. Han kommer att vara borta en del nu. Det händer dessutom mycket på hans jobb så han måste vara alert. Barnen kommer att vara på dagis alla dagar i veckan men jag känner att det är en dag för mycket. Visserligen trivs det otroligt bra och längtar ofta dit med dem gillar inte att gå upp så tidigt på morgonen. Inte de heller… Vi får se hur det blir om jag håller dem hemma eller inte på fredagar om jag inte jobbar. Första veckan kommer Thomas kanske att vara borta måndag-onsdag!

En glädjande nyhet är att mamma/mormor har bokat biljetter och kommer upp till julmarknaden och julfesten på dagis. Jag pratade med henne idag och frågade om de kunde ta barnen en natt. De kan det så nu ska jag och mannen bo på hotell en natt. Det blir här i stan och vi får åka mitt i veckan. Det är ju både julmarknad och skidskytte så alla hotell är fullbokade sen länge. Det är första gången Thomas och jag sover borta från barnen båda två samtidigt. Signe har sovit borta då Irma och Elvira föddes men de har aldrig sovit borta eller utan någon av sina föräldrar. Jag fundera på att låta även farmor och farfar ha dem en natt i stugan i vår.

Idag har jag städat uterummet. Nu finns alla de överblivna sakerna i köket… jag önskar så att vi hade en bättre förvaring i huset. Fick även besök av Anticimex som satte ut råttgift. De har börjat springa i taket igen. Plockade då även fram lite julsaker. Hittade fina julklänningar som jag köpte för halva rea priset i januari. Så det behöver jag inte fixa och lucia nattlinnen har vi också. Däremot behöver vi något i flickornas fönster till advent. De han inte ha något i fönsterkarmen. De tar av lamporna, flyttar dem och förstör dem. Vi måste ha något som hänger. Har redan börjat kolla lite då julsakerna kommit upp i affärerna. Vi ska ta oss en tur till Rusta imorgon och kolla halloween kläder och adventsstjärnor. Jag hittade en snögubbe i med ledlampor i och satte den i köksfönstret. Det passade bra nu i snöstormen.

Inte nog med att det var snöstorm, barnen höll på att bli strandsatta på Norderön. de åkte med 07 färjan och sen ställde de in den. Eftersom den går på lina kan den inte parera vågorna fick de ställa in den. Som tur var gick den andra färjan men Thomas fick köra runt sjön. Det tar 45 minuter enkel resa. Skönt att de kom hem i alla fall. Det har inte hänt tidigare men nu har den varit ur funktion två gånger på korttid.

Imorgon ska vi hälsa på Anna, en kollega och hennes dotter som är lika gammal som Irma och Elvira. Det ska bli kul. De var här en gång och det är ju kul att barnen får lite fler kompisar. Jag har också bestämt att vi ska åka och fika i helgen, bara jag och tjejerna. Så får pappa vara hemma och bygga.

Igår var jag och en kompis ute och åt middag. Vi var på Jazzköket och det var ett mysigt ställe. Jag åkte innan familjen kom hem så jag hade lite tid på mig innan vi skulle ses. Jag var på Dollar och handlade lite och sen gick jag in till stan. Hittade lite julklappar så jag var nöjd. Det var otroligt god mat, jag åt oxkind. Det provade jag redan på julbordet på Tivars i vintras. Otroligt mört kött.  Det verkade ha en förkärlek för ekologiskt och närodlat. Det kändes som man satt i någons vardagsrum. Dit kommer jag att gå igen.

Nu börjar jag känna oro inför att börja jobba igen nästa vecka.  Det blir säkert bra att börja jobb men jag känner mig inte beredd. Dessvärre tror jag inte jag kommer att känna mig beredd så det är lika bra att sätta igång nu. Imorgon ska jag träffa både chefen och åka och hälsa på mitt jobb. Jag ha haft svårt för att ta kontakt med jobbet. Provade en gång och min kollega var inte där, hade gått för dagen. Idag ringde jag igen och samma sak hände men då ringde jag planeraren och bokade in att jag kommer imorgon.

Jag känner att det är ett stort steg för mig. Kanske är det många som tycker att det bara är att åka dit men för mig är det känslosamt. Jag bara försvann därifrån i maj och kom inte tillbaka. I början försökte jag ju jobba hemifrån men sen la jag bara ner och har inte öppnat datorn sen i början av juni. Jag har ingen koll på några lösenord eller inloggningar. Jag har verkligen släppt allt för jag har haft annat i mina tankar. Jobbet har inte fått plats!! Men nu ska jag se om jag få plats med det.

Jag har ju äntligen börjat röra på mig. Först orkade jag inte, sen orkade inte hjärnan och nu har jag tvingat mig ut. Jag har som mål att gå 30 minuter varje dag. Det går lite dåligt men ändå de sista dagarna har det gått bra. Ibland fungerar det helt enkelt inte. Jag känner i hela kroppen att jag inte rört mig mycket. Jag har ont i höfterna, i benen och axeln. Nu fungerar det ju mycket bättre med stomin och känner inte alls lika besvärlig längre. Innan hade jag svårt att gå utan att hålla i påsen. Nu fungerar det även om jag har mysbyxor. Bäst är dock att ha gravidbyxor. Jag är så glad över att jag inte sålt av dem!! Nu behåller jag dem fall i fall jag behöver dem i framtiden.

Det är inte bara att det känns jobbigt att gå tillbaka till jobbet utan även hur jag ska fixa det hemma. När orken inte finns. Nu kommer Thomas att vara borta en del. Det blir övernattningar och då kan han ibland varken lämna eller hämta barnen. Jag får ta hela ansvaret själv. Jag blir ju så lätt arg på barnen när min energi tar slut och ska jag nu både jobba, tar hand om barnen och allt annat runt om kring så vet jag inte hur det blir. Det är jag orolig för. Barnen ska vara på förskolan även på fredagar då jag börjar jobba. Om jag inte jobbar så får jag lite vilotid.

Idag har jag gjort ingenting… eller jag gjort lite men inte mycket. Nu har jag varit hemma med barnen i fyra dagar. I torsdags var vi hos tandläkaren men småtjejerna och därefter var vi på Ångsta kvarn, studiebesök som jag initierat med dagis. På fredag var vi lediga som vanligt. Thomas kom hem redan innan lunch för vi skulle få upp skorstenen till köksspisen. Vädret är inte på vår sida och på fredagen och lördagen skulle det åtminstone vara lite sol men vara kallt. Annars regnar det jämt nu för tiden. Då fick Thomas fixa med det och jag tog barnen. På söndagen var jag med dem på Jamtli tillsammans med Anna och två av hennes barn. Vi var där från de öppnade till de stängde. Först inne på museet, lunch, utelek, museet, fika och så avslutade vi bland djuren innan vi åkte hem. Det som gjorde att jag överlevde helgen var att Anna kom från Stockholm. Hon skulle fira storebror som fyllde jämt. Hon kom upp vid elva tiden på fredag kväll, åkte vidare på lördag vid tio tiden, kom tillbaka vid nio på kvällen och åkte hem vid tio tiden på söndagen. Men vi hann prata mycket för en del av denna tid var det bara jag och Anna. Oftast är det fem barn samtidigt då vi försöker prata med varandra. Så det var uppskattat trots att det kändes lite kort.

Nu får vi se hur det går imorgon! Ska även hinna med ett besök på BVC och prata kisseri och sömn med sköterskan...

Nu mår jag bättre och bättre för varje dag men det tar tid. Jag är fortfarande trött och tålamodet är inte på topp. Det blir också bättre för varje dag men vissa dagar är sämre än andra. Förra veckan var Thomas i Stockholm. Då åker han redan innan vi går upp och kommer hem då barnen förhoppningsvis precis somnat. Han sover dessutom över en natt i Stockholm så det blir två ensamma morna, två ensamma kvällar och en ensam natt. Det tar på mitt tålamod.

Han åkte i onsdags morse. Jag tog barnen till färjan på morgonen och det gick bra. Under dagen var jag hemma och sen hämtade jag dem på eftermiddagen. Vi åkte till apoteket för jag skulle hämta mina stomigrejer jag hade beställt. Det var tre kartonger så jag fick låna deras vagn för att köra ut dem till bilen. Regnet öste ner så barnen fick sitta kvar i bilen denna gång. Vi åkte hem och åt kräm. Det hade vi bestämt dagen innan, fast de vill helst ha riktigt mat på kvällen. Ibland säger Signe då vi har något lättare, varför får vi inte riktig mat?

När jag är ensam med barnen nu efter jag blivit sjuk så är jag med dem istället för att för att fixa annan på kvällarna. Jag håller de sällskap vid tv eller så lägger vi pussel. Jag tar disken då de somnat. Om de somnar. Denna onsdag var det inte så. Elvira hade somnat i bilen och var inte så sugen på att sova. På onsdagar är det Bonde söker fru och det vill jag inte missa. Tur att man kan spela in…

På torsdagen hade jag tagit barnen ledig. Anledningen är att jag inte orkar två tidiga morna och att jag ville åka med barnen till kyrkis en dag. Det är svårt att hinna med då jag jobbar. Både jag och barnen har längtat dig. De skulle haft öppet på fredagar! Det var trevligt. Barnen fick pyssla och jag fick träffa andra mammor. Det var dessutom en annan tjej där som sjöng med barnen. Då blev denna mamma stolt. Signe sjöng och gjorde alla rörelser. Det brukar hon aldrig göra. Däremot så satt Irma som en stel pinne, Elvira gjorde rörelser om jag hjälpte henne. Vi hade lunch med oss och efter lunchen hann de pyssla lite till. Även Elvira gjorde ett pyssel och det var extra kul.

Vi åkte direkt till stan. Jag håller på att sälja av lite kläder på FB och hade bestämt träff men några i stan. Så vi började med att fixa det innan vi gick vidare. Barnen hade fått var sitt presentkort på Polarn och pyret av Anders och Helena i julklapp förra året. De handlade vi upp nu.  De fick sina kläder i var sin påse och gick stolt ut därifrån. Vi gick sen vidare och handlade lite mer som de fick i sin påse. Vi avslutade shoppandet med att köpa vinterstövlar till Signe. Därefter fikade vi. Elvira vill ju bara ha syltkaka så vi fick gå på Wedermarks. Barnen bestämde att vi skulle sitta i källaren, där är toaletten. Så de sprang dit själv med jämna mellanrum.

Vi åkte sen hem och tittade på film. Mamman orkar inte hur mycket som helst. Dessutom hade det börjat regna så det var mysigt att sitta där och kolla på Madicken. Det är barnens nya favorit film. Vi åt middag och jag gjorde sen barnen klara för sängen. Thomas kom hem och jag åkte till kyrkis igen, för mamma pyssel. Jag hann inte vara där mer än drygt en timme men det var det värt. Jag kände att jag var tvungen att komma hemifrån och göra något för min skull.

Dagen efter var en tålamodskrävande dag. Jag glömmer ju så lätt att jag inte orkar. Så vi började baka kanelbullar. Satte en deg på jäsning och sen gick vi ut en stund. Gick till brevlådan och sen lekte barnen ute en stund innan vi bakade bullarna. Jag blev arg på dem då de inte gjorde som jag ville, när de bakade. Jag märke att jag inte var mogen för att låta barnen baka själv ännu. I så fall skulle jag bakat med ett barn åt gången. Så jag var redan uppretad då jag upptäckte att de hade förstört ytterligare några saker. De har pippi att ta sönder allt, eller rita på allt eller klippa sönder. Jag blir så arg, frustrerad, besviken, ledsen och uppgiven. Jag tycker ändå vi har lyckats uppfostra våra flickor bra men när det kommer till detta har vi misslyckats totalt. Jag blev så arg och ledsen. Signe svara då, jag vill ändå inte ha några saker så det kvittar. Jag blev då ännu argare och barnen bara ignorerade mig. Jag grät och la mig på sängen. Då blir jag även så ledsen över att jag reagerar så starkt. Då Thomas kom hem var jag på krigstigen. Jag gick ut i regnet för en promenad så fort han kom in. Jag grät halva sträckan. Elvira blev ledsen då jag gick för hon trodde jag gick för jag var arg på henne. Jag vill vara med dig mamma. Jag var bara ledsen och frustrerad. Det blev bättre då jag kom hem men hela den dagen och kvällen var jag nere. Mådde inte alls något vidare. Thomas försökte få mig på bättre humör men det gick inte, jag kände mig så ledsen…

Då jag var hos doktorn fick jag ju ett oväntat besked. Jag var så inställd på att jag skulle bli opererad nu i höst. Att jag skulle få veta när jag skulle bli opererad. Jag hade själv önskemål på att bli opererad i slutet av oktober och bli sjukskriven fram till operation. Nu när det inte blev så fick hjärnan ställa in sig på nytt. Nu känns det bra att få börja jobba, jag kände mig genast piggare. Jag fick svar på en del frågor som jag sen har funderat på. Det blir lättare att acceptera saker då man vet vad det beror på. Som att jag har ont. Doktorn sa att det tar tid att helt rehabilitera sig från en sådan stor operation, att det tar 1-2 år. Att jag har ont behöver inte bero på stomin utan på att jag inte är återhämtad ännu. När jag vet att det inte kommer att bli bättre bara jag tar bort stomin så gör det inte så mycket att jag inte behöver operera bort den nu. Jag har ju egentligen inga större problem med stomin men skulle lätt klara mig utan. Stomin fungerar utmärkt och skötskan är nöjd med den. Det tar inte många minuter att sköta den.

Barnen är ju med i händelserna hela tiden. Irma kan ofta säga att hon också vill ha en påse på magen. Idag sa hon, pappa kan inte bajsa! Troligen för han inte har påse på magen. Vi diskuterade en dag att de legat i min mage. De tycker att det är konstigt, Irma undrade då hur de kom in i magen. Jag lät frågan hänga i luften. Då kom hon på! Genom hålet på magen… att jag inte hade någon stomi för några månader sen tänkte hon inte på. De har många roliga tankar!!

Nu håller jag på att städa hemma. Det tar lite tid att rensa ut allt och jag tar det i min takt. Jag håller på att sälja av barn saker.  Plockar ut och in kläder till barnen, sånt som blivit för smått och nytt som de små ärv av Signe. Tömmer fönstren där allt samlats nu. Jag har ju inte skött hemmet så bra under min sjukdomstid. Thomas har gjort ett bra jobb under tiden jag var som sjukast men han har samtidigt velat bygga och bara gjort det som behövdes. Jag har varit så less på att vara hemma fru. Jag är inte alls gjord för att vara hemma fru. Jag vill gärna vara hemma med mina barn, bakar gärna och syr eller pysslar men inte städ, tvätt, matlagning och allt annat. Ingen i vår familj gillar att laga mat och städa. Det är en mycket dålig kombination men vad gör man.

Jag har hamnat i hemmafrusfällan. Thomas är ute och bygger medan jag hamnar inne. Våra barn är självgående mycket nu men vi kan inte lämna dem helt. Thomas får ofta arbeta i lugn och ro, dock inte så länge och ofta som han vill men jag blir störd hela tiden. Kissnödig, törstig, hungrig, aj, gråt, jag vill rita, jag vill ha äpple, varför får vi aldrig se film?… Då infaller en annan effekt jag är bra på. Jag släpper det jag gör för att följa någon på toa. Då jag är klar där hittar jag något nytt att ta tag i och därmed blev jag inte klar på förra stället. Hade jag fått arbeta i lugn och ro hade jag säkert också blivit klar någon gång.

Vi är inte heller överens om i vilken ordning vi ska ta allt i. Thomas och jag skulle behöva en planeringsdag. Jag har sagt det sen Signe föddes men det händer inget. För det är väl mest jag som intresserar mig för det. Thomas bygger ju i den ordningen han vill så han har inte samma problem. Vi ses ju så sällan. Då barnen väl somnar hoppar jag i badet och Thomas går och lägger sig. Nu har vi i alla fall bestämt att bygga ihop en dag. På loftet där vi håller på att göra förvaring. Vi måste också få till ett städschema.

Det är mer omorganisationer på mitt jobb och där är allt osäkert. Jag har dock en lång anställning att falla tillbaka på. Jag ska förhoppningsvis få vara någonstans där jag inte har personalansvar under tiden för min rehabilitering. Jag vill ju även vara ledig i december och ha semester som jag inte fått i år. Ska jag opereras i januari blir jag kanske inte helt åter till min tjänst men hur blir det om jag väljer att opereras i april. Jag ska förhöra mig om Lund igen om jag tänker göra den tentan igen för tredje gången… annars måste jag söka något annat. Ja har visserligen skickat in en ansökan men tar jag mina 7,5 poäng i Lund får jag 30 poäng då jag redan tagit de andra.

Ju mer jag tänker på det desto säkrare blir jag på att jag inte kommer att operera mig förrän i april. Jag hoppas ju att det blir en riktig vinter och att vi kan vara ute hela dagarna och att jag inte behöver springa på toa hela tiden. Jag vill ju även åka skidor i vinter. Å andra sidan ska jag kanske boka in en operation i januari för då lär det blir en riktig vinter! Ni såg ju hur sommaren blev…

Idag åkte Thomas till Stockholm. Jag var uppe tre gånger i natt, ville skona min man som skulle iväg. Irma och Elvira fick en juniorsäng igår. Vi orkade inte skruva ihop den nya så de fick sova i samma, Signes gamla. Irma ville inte sova i den utan ville sova på golvet men hon la sig i sängen till slut. Elvira som jämt vaknar och vill sova hos mamma, vaknade även nu i natt. Hon hade tappat nappen och ville ha den och sen somnade hon om. Det var oväntat. Dock vaknade hon någon timme senare och sa, det är läskigt… Signe vaknade också tre kvart innan klockan ringde.

Vi hade ingen skjuts till dagis idag. Våra barn var de enda som skulle äta frukost så jag undrade om vi kunde ta sovmorgon och ta halv åtta färjan istället för sju färjan och det gick bra. då vi kom hade Anita dukat upp gröt och mackor. Hon hade även dukat till mig och kokt tevatten. Det är bra service på vår förskola.

Jag åkte hem och gjorde inte mycket. Jag tömde min dator och la över allt på vår hårddisk för den är knäpp. Försökte hitta knappar att rensa den men hittade inget… men det är inte så mycket på den nu som tar energi. Får se hur det går. Jag var även ute och gick en halvtimma idag i det underbara höstvädret. Camilla ringde och undrade om det gick bra att barnen kom 15 istället för 16? Det gick bra och jag fixade lite saft, te, chokladbollar och kex. Åkte och hämtade barnen och vi gick på utflykt på Isön där färjan anländer. Jag har velat göra det innan men aldrig blivit färdig till den. Nu gick vi i skogen. Signe ville hela tiden gå till vattnet men jag ville njuta i skogen. Elvira är så rädd för allt och vi har väl skrämt upp dem för svamp. Jag vill inte att de tar i dem och smakar på dem, nu tror nog Elvira att de hoppar på henne!! jag är så rädd för svamparna, de är farliga… Elvira är dessutom rädd för allt. Hon vill hålla i handen och stannar och vill inte gå längre om det är en pinne i vägen. Vi måste gå till skogen oftare känner jag. Till slut gav jag med mig och vi gick ut mot vattenkanten. Det var inte direkt någon strand utan det var bara sten.

Vi fikade och barnen lekte. Innan jag hann dricka upp teet hade Irma satt sig i vattnet. Hon var blöt och stövlarna fulla med vatten. Så vi packade ihop och gick tillbaka till bilen. Vi fick ändå vara ute en timma och det kändes helt rätt att offra lite av dagen på denna utflykt. Väl hemma började gnället igen… vi åt kräm och sen valde jag igen att vara med mina barn. Vi satt i uterummet och byggde pussel och lego i nästan en timma. Det uppskattades av både barn och mamma. Kanske inte av pappa, för nu blev det ännu fler blåbärsfläckar på bordet vi ska slipa och olja. Vi skulle tagit ut det och rädda det för ett år sen eller så. Nu måste det göras!!

Efter lite gnäll men trötta tjejer kom pyjamasarna på och de hamnade i säng. Jag läste sagor och även i natt får Irma och Elvira sova tillsammans men det verkar fungera bra. Signe ska ju flytta ner i det rummet och Irma och Elvira ska får var sitt rum uppe. Vi får gäster i helgen så vi får kanske vänta lite till. Då jag läst för de små somnade de, det gör de nästan alltid då jag läser. Jag säger att jag inte kan komma in till dem för jag ska läsa för Signe. De vet om att skriker de så kommer pappa in och håller de i handen då de somnar, men det gör inte mamma… efter jag läst för Signe la jag mig i badet. Hon fick somna själv då jag låg där.

Ägnade sen kvällen åt att klippa stomipåsar, medan mannen roar sig i huvudstaden. Han kommer inte hem förrän imorgon kväll. Så det blir en kort helg.

Nu har mina fina ungar fyllt 3 år. Tänk att de små liven är så stora. Mamma jag är stor nu! Så säger de och tycker själva att det blivit så stora sen de slutade med välling och blöja. Irma har ju varit utan blöja även på natten en tid men Elvira har kissat i blöja på natten så hon fick ha blöja på nätterna. Det var ett krig varje kväll för hon ville inte ha den på sig, Jag vill ha tosor… Då provade vi att ta bort blöjan, hon kanske kissade bara för hon hade blöja och kunde. Precis så var det. Hon har inte kissat en enda gången på natten. Varken hon eller Irma har kissat igenom på natten. De är verkligen stora. De ska dessutom lämna napparna till jultomten på Jamtli och då blir de ännu större. Vi säljer också vagnen. Att sälja den och ta bort skötbordet är en milstolpe.

Thomas behövde åka till Sundsvall på deras födelsedag och även farmor och farfar var tvungna att åka hem på söndag. Så vi bestämde oss för att fira dem på lördagen. Det är inte så lätt att sjunga för barn som inte vill vara i sin säng. Elvira sov hos oss och då Irma vaknade ville hon upp direkt. Så vi satte dem i soffan och tog fram paket och sjöng för dem. De slet upp paketen och så fick de en kokosboll (barnens benämning på chokladboll, för det säger Laban och Labolina) som första frukost. Det uppskattades. De tyckte att det var toppen att få paket. De fick en bil och den var den bästa. Då de öppnat det paketet öppnade de inte fler…

Efter frukosten fick de bada. Under tiden städade farmor lite och strök tvätt. Hon lagade även lunch. Efter middagen var vi ute en stund och städade lite till. Vi ska ju ha dagis hit på måndagen. Jag bakade en tårta och på eftermiddagen fikade vi. Elvira hade önskat syltkakor (hallongrottor) och Irma hade önskat kokosbollar. Så det bakade vi redan på fredagen. Vi gjorde en rulltårta så vi satte tre ljus i var sin ända så de båda fick blåsa ljus.

Efter middagen fick de paket av farmor och farfar. När Elvira upptäckte att det var vantar och strumpor i det ena paketet slängde hon bara iväg dem… lastbilen i duplo var mycket mer intressant.

På deras riktiga födelsedag fick den också några paket, jag hade sparat lite. Samma dag,  igår så hade vi bjudit dit dagis. De kom vid halv tio och vi började med att vara ute. Alla var imponerade av vår lekställning. Vi har en duktig pappa som gjort den. Synd bara att barnen kan tänka sig att sälja den till andra barn bara de får en studsmatta!!!

Vi gick sen in och vi bjöd på igelkott, potatismos med korvar nedstuckna i. Det var mycket uppskattat och de länsade faten. Vi pausade lite och lekte och sen blev det tårta. De sjöng för Irma och Elvira och de fick paket av dagis. Det fick samma som Signe, ett memory med bilder på dagiskompisarna. En jättekul idé! Jag blev extra glad över att de först hurrade för Elvira och sen för Irma. Det är så lätt att dra ihop dem till en, det gjorde ju vi…

Några barn blev hämtade hos oss och andra åkte med dagis hem. Föräldrarna verkar uppskatta vår inbjudan. Barnen var så nöjda med att dagis var här. Det blev ju visserligen så att de tyckte att de andra barnen inte skulle leka med deras leksaker men det gick ganska bra ändå. Det var en rolig dag, både för mig och för barnen.

Då pappa kom hem, han kom hem ovanligt tidigt för att fira flickorna. Vi grillade hamburgare och åt i uterummet där vi hade dukat fint. Mormor och morfar ringde mitt i middagen. Morfar spelade piano och mormor sjöng och vi såg allt på Facetime. Det är en fin uppfinning.

Här mina fina flickor, Irma, Signe och Elvira!!

Igår var jag varit hos doktorn. Jag var orolig för vad som skulle sägas och hända. Jag var helt säker på att jag skulle få ett operationsdatum. Det fick jag inte! Däremot så sa han att allt så bra ut och jag skulle kunna bli opererad när jag vill. Allt är läkt och ser bra ut. Däremot så blir operationen bättre ju längre tid man väntar. Så han föreslog att jag skulle vänta minst 6 månader och fick vänta ännu längre om jag skulle vilja.

Jag har ju varit orolig för operationen. Eftersom jag mådde så dåligt förra gången är jag orolig för det ska bli likadant nästa gång. Nu säger doktorn att så kommer det inte alls att bli, detta är inte alls en lika stor operation. Jag litar på doktorn förutom i denna fråga. Jag blir alltid sjuk av att opereras. Jag kanske inte kommer att spy i en månad men säkert i en vecka eller två.

Jag var så säker på att jag skulle få ett operationsdatum denna gång. Jag kände att jag inte skulle orka jobba innan operationen. Nu hamnade jag i en helt annan situation. Det verkade på doktorn som jag skulle kunna börja jobba när som helst. Men det sa jag att jag inte kan, att jag inte är pigg i skallen för att jobba ännu. Då fick jag bestämma hur länge jag behövde på mig och sen ville han att jag och arbetsgivaren kom överens om hur jag skulle börja jobba och när. Nu ska jag träffa chefen imorgon så det passar ju bra.

Detta är ett beslut som nu känns bra. Jag trodde inte att det skulle kännas så då jag gick in till doktorn men nu har jag landat i det. Nu har jag en plan och det känns bra.

Jag träffade först stomisköterskan, hon kom strax innan doktorn. Hon bytte påse och kollade hur det såg ut. Hon var mycket nöjd med min stomi och allt ser bra ut. Jag frågade doktorn om min smärta. Då sa han att jag kan komma ha ont länge då jag sitter eller ligger för mycket. Det tar tid att läkas. Jag ar ju inget problem med stomin egentligen men skulle gärna varit utan. Det har ju blivit så mycket bättre med mina gravidbyxor. Jag har ju fina polarn och pyret byxor som dessutom är snygga.

Jag frågade om när jag blir frisk eller om jag redan är frisk. Nja, sa han lite svävande. De första tre åren har ökad risk för återkomst av cancer. Därför kommer jag att under tre eller fem år undersökas noggrannare och sen kommer det tydligen blir en enklare undersökning. Ändå sa han att jag hade bra förutsättningar för att blir frisk då jag inte hade någon spridning alls. Men han kunde inte garantera något alls. Han sa att det var farligt att leva. Precis så sa doktorn då vi förlorat Gabriel. Livet är farligt redan från början.

Jag undrade också över den lilla extra tarmen jag har efter operationen. Jag trodde de skulle operera som ett rör men det är en extra liten tarm på sidan. Detta var för att ”väntrummet” skulle bli lite större. De hade upptäckt att det fungerade mycket bättre efter operationen om man gjorde så här. Agrafferna som de sytt ihop mig med är av titan och de kommer att sitta kvar. Jag kan åka flygplan och göra magnet röntgen utan problem av dem. Nu undrar jag förstås i efterhand om de kan vandra runt i kroppen? Eller om de kommer att sitta på plats under resten av livet.

Jag tycker att magen har blivit hårdare. Förut kunde jag dra in den och bli lite smalare men det kan jag inte nu. Jag frågade om det också och då sa han att jag hade ju redan lite ludd där innan, och det är bra sa han. Det förstår jag att han tycker. Då jag låg på sjukhuset gick jag ner ett kg om dagen och då är det bra med lite extra att ta av. Jag får väl se hur det blir den dagen de tar bort stomin. Han sa också att jag var långt ifrån färdig läkt. Det kommer att ta år innan kroppen är helt återställd.

Besöket var ganska kort och det blev inte alls som jag tänkt mig men det blev bra. Denna doktor träffade jag många gånger då jag låg på sjukhuset. Jag känner mig trygg med honom, han verkar kunnig. Jag ska på återbesök till både läkare och stomisköterska i slutet av november och då ska vi ta beslut på om jag vill göra en operation i januari. Han sa till mig att jag kommer att få problem i början med att sköta magen. Jag kommer att behöva gå på toa ofta. Det passar ju inte så bra om det blir en bra skotersäsong!! Thomas sa till doktorn att vi fick ha potta med oss… men vill jag vänta? Det hade ju samtidigt varit skönt att ha det gjort innan sommaren.

Efter besöket som gick ganska fort åkte jag och Thomas till Granngården och handlade inför fåglarnas vinter. Vi ska ha en snygg fågelpinne där vi kan hänga olika former av fågelmatningshållare. Det kommer att bli bra. Vi åkte sen och åt lunch på den nya arenan. Vi hade inte varit där tidigare. Hoppas få komma dit och kolla på Nils när han ska spela hockey där. Jag åkte sen vidare och handlade först mat och sen var jag en sväng på stan innan jag åkte hem. Hann inte göra så mycket nytta idag då jag sov länge och var iväg hela dagen. Dammsög dock vid tv och upptäckte att vi har det jäkligt skitigt hemma. Vi har ingen rutin för städning, det blir så jobbigt att plocka upp allt hela tiden. Nu är jag sugen på att flytta ner Signe i lekrummet, som hon gärna vill och att Irma och Elvira får var sitt rum uppe. Då vi var på IKEA såg de, de stora sängarna och Irma sa, sån vill jag ha. Så Thomas ska till Sundsvall imorgon och ska handla en säng. Så kanske redan i helgen får de flyttar runt. De kanske sover bättre också då. Förhoppningsvis stannar en del av barnens leksaker på ovanvåningen och inte i vardagsrummet. Signe ska få tapet och ommålat men det får vi vänta med.

Jag håller på att rensa upp bland kläder. Började med det innan jag blev sjuk men då stängde jag bara kartongerna och satte ut dem i garaget. Nu har jag rensat ut små kläder och sommarkläder. Fyllt fyra kartonger som ska ut i garaget. Har sen tre kvar som jag säljas. Jag har inte hunnit med vinterkläderna ännu med ska jag hinna en annan dag.

Imorgon ska jag till doktorn. Det är med blandade känslor som jag ska dit. Det är inte min opererande doktor jag ska träffa för han är tydligen på semester utan det är doktorn som var på avdelningen på sjukhuset jag ska träffa. Det känns ändå bra, jag vet hur jag mådde då och lyssnade på mig. Jag känner mig trygg med honom också. Thomas ska följa med. Vi hör helt olika saker då vi är hos doktorn. Jag hör allt det dåliga och Thomas allt det positiva. Så blandar man våra hörslar blir det bra och sanningen kommer fram. Det är inte så negativt som jag tror men inte heller så positivt som Thomas tror. Fyra öron hör bättre än två, dessutom kan vi diskutera det tillsammans efteråt. Vi ska nämligen ha en lunchdate imorgon!

Det verkade ju på röntgen som att det är tätt och läkt. Jag har ju längtat efter att få ta bort stomin men nu när det är nära blir jag lite rädd. Dels vet jag inte hur det kommer att bli efter operationen. Jag kommer ju inte att ha lika långt väntrum för bajset som tidigare och jag kommer att behöva springa på toaletten oftare. Det finns risk för att det inte fungerar men det är inte så vanligt. Det finns dock dem som har fått operera tillbaka stomin igen. Det hoppas jag inte gäller mig. Jag vet inte heller hur jag reagerar på operationen. Nu är detta en mycket enklare operation och man får sova en natt på sjukhuset och när man skött magen får man åka hem. Nu spydde jag i nästan en månad efter förra operationen och det skrämmer mig nu. Jag hoppas verkligen de tar mig på allvar denna gång. Att jag kanske kan få något för illamåendet redan innan. Sen vet jag inte om det gör någon nytta. Jag fick massa medel för illamåendet på sjukhuset efter förra operationen men inget hjälpte. Jag kräktes lika bra för det. Jag klarade mig dessutom utan att kräkas i flera dagar innan jag fick ett bakslag och började om igen.

Jag är dessutom orolig över sjukskrivningen. Alla jag träffar säger att jag måste vara frisk innan jag börjar jobba och att det ska kännas bra. Det gör det inte nu. I lördagas var jag en riktig ragata. Jag var ledsen och arg på allt och alla. Jag kände att jag bara skulle vilja lägga mig under täcket och gråta i min ensamhet hela dagen. Nu kunder jag inte det men det kändes bättre nästa dag. Ibland önskar jag att jag var iväg och hittade på saker och träffade andra hela tiden för då fungerar det bättre.  Det skulle naturligtvis inte heller fungera för jag klara inte det utan vilan mellan. Däremot skulle jag behöva mer ensam vila. Då jag kan tänka mina egna tankar och bearbeta saker och ting.

Jag undrar när jag ska inse på riktigt att jag har haft, eller har cancer? Det verkar så enkelt att bara opereras och sen är man bra. jag vet hur folk har kämpat och att det kommer tillbaka, att de går igenom massa otäcka behandlingar men jag glider bara med. Hur kom det sig att jag slapp allt det?

Jag har lite frågor till doktorn imorgon:

-          Är jag friskförklarad

-          Varför är jag så hård på magen? Jag kan inte dra in den som jag kunnat tidigare. Ska det vara så nu resten av livet?

-          Jag har ont på andra sidan naveln, vad är det?

-          Kontroller? Hur ofta ska jag göra dem? Jag vet att jag ska kontrolleras tills jag blir 75 år.

-          De har tydligen sytt ihop mig även inuti med agraffer. Ska de sitta kvar eller tar de bort dem nu?

-          Hur blir det med kräkningar vid nästa operation?

-          Det såg ut som om jag hade en liten blindtarm där de har operarat och det undrar jag varför. Jag trodde det skulle vara som ren rak tarm men nu är det en liten avstickare som jag undrar över.

Jag blir ju bättre och bättre fysiskt hela tiden. Jag får fortfarande ont om jag kör för hårt men det blir bättre. Jag var ute och gick en halvtimme förra veckan och hade så ont och gick så sakta i slutet. Jag skulle haft gått ut idag men jag städade lite istället. När jag är ensam så vilar jag med jämna mellanrum och då klarar jag allt lite bättre. Dessutom är det ingen som jagar mig hela tiden. Jag älskar mina barn och man över allt annat men ibland orkar jag inte med dem. Ibland känns det som att retas med mig på flit för att jag ska bli arg. Jag blir arg för allt och sen får jag så dåligt samvete för att jag blivit arg utan anledning. Jag har pratat med barnen om detta och hoppas de förstår att jag inte vill dem illa.

Hade jag fått önskat hade jag velat vänta med operationen en månad. Jag känner att jag måste få tid på mig att förbereda mig. Både mentalt och fysiskt, framförallt mentalt. Jag tyckte det var lättare att få stomi än att lägga tillbaka den. Ändå är det, det ända jag vill. Men jag vet inte om jag är redo?