Det är skönt att vara i stugan. Det är så avkopplande och nu när alla vet att jag inte är lika pigg som vanligt kan jag vila utan att känna att jag är lat. Jag får vilotid här och fast jag har svårt för att hålla mig från hallonbuskarna hinner jag vila mellan. Det är härligt nu när barnen kan klara sig själv. Detta är ett paradis för dem. De kommer och går som de vill. Vi behöver inte vara rädd för trappen nu för de går bra i den, det är värre på vintern då den kan vara hal. Det är ju inte så mycket mygg så vi har öppen dörr hela dagen. De gungar, leker i sin koja under ett träd, har det mysigt med filtar och böcker på vår balkong eller går in till farmor och farfar. De kommer och går hur de vill. Än så länge går de inte från tomten. De har gått bort till mig då jag plockat hallon vid sågen.

Jag äter fortfarande värktabletter men det börjar ge med sig. Jag kan ju inte låta bli hallonen men har med mig en stol som jag sitter på. Det är så mycket hallon att jag kan sitta ganska länge på ett och samma ställe. Farmor kom idag och var nästan förtvivlad över att det finn så mycket hallon som hon inte hinner plocka. Hade du varit pigg så hade det funnits mycket att plocka för dig. Jag lider med att inte kunna plocka bär.

Jag märker också nu att jag blir tröttare av värktabletterna men det är det värt. Jag har haft ont i magen och det är mest vid stomin men det sträcker sig på var sin sida om och det är värst mot sidan. Det måste vara något fel där inne för jag har inga alls problem vid det stora operationssåret. Där verkar magmusklerna fungera bättre. Jag vet att jag burit mer nu och det är väl ett friskhetstecken? Jag är lite missnöjd med gördeln, skulle vilja att den satt lite hårdare. Jag längtar tills jag får bort stomin.

Däremot så längtar jag inte till röntgen. Vi har pratat röntgen idag då farfar också nyligen gjort en skiktröntgen. Det kommer att bli som då vi gjorde ultraljud då jag var gravid. Rädslan över att de små hjärtan inte skulle slå var för j-vlig och jag tror det kommer vara likadant då jag ska röntgas. Tänk om de hittar något? Jag känner redan lite oro över vad de ska hitta denna gång fast de säger att allt är borta och att det är så nyligen jag röntgades sist.

Ikväll gick vi en runda här runt byn. Först tänkte jag vända men så gick vi runt och det gick bra tills vi kom till den branta backen nedför i slutet. Det är jobbigare att gå nerför då man har problem med magen märkte jag. Dessutom var det i slutet så det kändes jobbigt den sista biten men nu är den gjord. Jag ska försöka promenera lite mer, även hemma. Jag var inte i sådan bra vigör innan jag blev opererad. Jag borde haft bättre kondis och mer muskler redan innan operationen men jag prioriterar inte det med mina små flickor hemma. I höst hade vi redan bestämt att vi ska få träna en kväll i veckan och nu är det extra viktigt för mig att komma i form och träna upp bålen.

Jag känner att hjärnan inte hänger med. Jag glömmer saker och tålamodet är noll. Nu när vi skulle åka upp till stugan och jag skulle handla så glömde jag hälften. Kanske inte hälften men mycket. Nu är det ju 7 mil till Dorotea så man kör ju inte dit bara för att vi glömt köpa flingor. Det finns en affär 4 mil bort men där finns bara det nödvändigaste. Nu glömde jag köpa flingor, filen räcker nog inte och jag hade tur att det fanns makaroner här.

Jag blir också arg på både gubbe och barn ofta. Dels är det väl min egen frustration över att jag inte kan göra allt jag vill och att jag känner ofta mig begränsad. Jag sitter liksom fast i mig själv. Till detta kommer allt bygge… jag är så less på vårt bygge. Jag önskar så gärna att det skulle varit färdigbyggt. Det tar mycket tid från vår familj. Jag blir sur hela tiden på att Thomas bygger hela tiden. Jag vet att det måste bli klart men jag önskar att det bara var klart över en natt. Nästa år tror jag att jag och barnen åker iväg en vecka så får Thomas bygga dygnet runt och sen får det räcka. Kanske lite mer men då blir det rejält på en gång. Han har ju dessutom flera projekt här uppe i stugan som ska fixas.

Det känns som att hela denna sjukdom har satt sig i huvudet. Att jag inte kan tänka klart, det har kommit ett filter som stoppar massa bra tankar att komma ut. Ibland tror jag att jag har sagt saker men tydligen har jag inte det. Vissa saker som dyker upp i hjärnan och jag vill berätta senare är som bortblåsta. En sak är tydligt då det gäller bloggen. Jag har mycket bra tankar och idéer som jag vill skriva här men då jag väl sitter här och skriver så är allt som bortblåst.

Nu hoppas jag på några fler vilodagar här. Farmor och farfar tar ju barnen mycket nu. De är med dem hela tiden de vill vara med dem. Farmor är ute och plockar bär ibland men då är farfar hemma. Det ska vara fint väder imorgon med innan regnet ska komma. Ska försöka plocka lite mer hallon imorgon, det ger ju trots allt energi åt hjärnan men kanske inte åt kroppen. Jag behöver energi till knoppen och kroppen.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Undra om jag skulle ta och uppta mitt bloggande igen. Jag har varit på gång några gånger men har inte kommit till skott. Tror att jag skulle må bättre av att skriva av mig här. Nu har det gått några år och vi har fått stora barn. Signe blir snart 1...

Ibland blir man extra glad över sina barn. Vi har ju ingen alls problematik med skärmtid i vår familj, förutom för mamman då… De kollar ju så klart på tv men använder inte varken telefon eller dator. Istället är våra barn gärna ute. Nu när det...

Imorgon ska jag på mammografi. Fy och usch, inte för att det är obehagligt utan för att jag är rädd. Jag är ju sällan sjuk knappt ens förkyld, fast jag har fått en släng nu för ovanlighetens skull. Har inga sjukdagar, knappt vab heller för den delen....

Tänk att det är 9 år sen du föddes Gabriel, vårt efterlängtade barn. Jag hade längtat efter barn i många år och nu så äntligen skulle jag bli mamma och få mitt efterlängtade barn. Det blev inte riktigt som jag hade tänkt mig, jag fick mitt efterlängt...

Det blev inte som jag tänkt mig men det blev bra ändå Nu har vi haft en veckas sportlov. Signes första sportlov och vi andra fick hänga på. Vi har ju alltid varit beredda, trodde vi, på att Thomas skulle kunna få jobb och att våra lov skulle gå om ...