Vaknade av din pappas klocka idag. Han skulle iväg på jobbet och ha telefonmöte och din mamma skulle till doktorn. Vi åt frukost och sen åkte din pappa iväg och din mamma satte igång datorn. Skrev lite i bloggen, kollade mail och nya jobb, men inga roliga på ingående.

Skulle vara hos doktorn 9.45 och åkte i god tid dit. Lyssnade på mp3 så det gick bra att vänta. Fick komma in och berättade från början om när du föddes Gabriel. Tårarna rann när din mamma berättad om dig och hur du föddes. Skulle ju berätta om varför jag hade så ont i höfterna och ner i benet då jag sitter still för ofta. Då rann gråten hela tiden och det kändes jobbigt att berätta. Men jag var ju tvungen, hon frågade om vi hade någon samtalskontakt och det sa jag att vi hade.

Berättade sen om axeln som spökar. Hon började undersöka mig på doktors vis, försiktigt, försiktigt. Då gör ju inget ont, jag kunde ju röra alla armar nästan hur som helst och så smeker dem nästan en och inte gör det ont då heller. Var arg på kroppen som inte gjorde ont alls hos doktorn. Men din mamma sa att så här har det varit i 15 år och sjukgymnastik hjälper inte mer än för stunden. Hon tyckte att jag skulle söka det i alla fall och lugna ner mig lite. Men din mamma är inte typen som sitter still. Hon gick in och pratade med en annan doktor för att få lite råd men jag fick ingen tid till en ortoped, din mamma sa vad hon tyckte och tänkte och doktorn förstod att din mamma inte var nöjd. Det var jag inte heller, jag var arg och besviken. Fick lite piller som jag tänker äta för de kan ju hjälpa för stunden i alla fall. Har mycket ont nu för tiden och inte blir det bättre av att bygga hus. Doktorn förstod att din mamma mådde bra av att bygga hus så jag fick fortsätta med det. Alla andra råd hon kom men har jag ju provat för så länge sedan. Men om jag inte byggde så mycket skulle det säkert bli bättre, då sa jag att jag inte hålla i ratten tio i två som man ska för då får jag ont, jag kan inte bära ryggsäck för länge och hänga över cykelstyret. Det är allt i det dagliga livet som hindrar mig men nu träffade hon mig för första gången och din mamma lovade henne att jag skulle ringa en sjukgymnast och sen komma tillbaka igen då de inte heller kunde göra något.

Handlade lite på vägen hem, var lite deppad och trött. Din pappa ringde och var hungrig och din mamma hade precis kommit hem från doktorn och satte på maten. Vi åt och sen gick vi och la oss och sov middag. Det var vad vi behövde. Din pappa var också lätt irriterad idag. Då vi vaknade fikade vi och sen gick vi ut för att börja isolera taket.

Vi höll på länge, först gjorde vi fel men sen kom vi på tricket. Det var inte så lätt att komma till för det är i vinkeln mellan tak och golv. Din mamma var lite låg och när jag slog huvudet i en av balkarna brast det. Då kom gråten och den ville inte sluta. Grät en bra stund och din pappa tyckte att det var konstigt att jag blev så ledsen av att slå huvudet. Det tyckte din mamma med men sen var det som om gråten stod på lur hela kvällen. Din mamma gjorde allt för att inte gråta, det var som att hålla sig när man är jätte kissnödig.

Vi satte vindduk och reglar på taket och började isolera. Din mamma ville bara gå till husvagnen och gå och lägga sig. Vet inte hur det var med mig men sa till din pappa att jag inte mådde bra och undrade om vi behövde jobba mer. Vi nöjde oss och din mamma ville inte duscha utan gå in direkt. Allt var jobbigt, varje beslut och steg var jobbigt och tårarna pockade på bakom ögonen hela tiden. Din pappa förstod att din mamma inte var hundra utan lät mig bestämma. Då vi satt i soffan började din mamma gråta igen och berättade hur det hade känts hela kvällen. Din pappa undrade varför det var så, var jag orolig för något? Din mamma hade ingen förklaring till varför jag var så lättgråten mer än möjligtvis doktor besöket idag. Dels att vi pratade om när du föddes Gabriel och så att jag inte fick den hjälp jag ville ha.

Så när vi fikat gick vi och la oss och somnade tidigt.