Direktlänk till inlägg 11 maj 2015

Sjukhus

Av Carina - 11 maj 2015 10:10

Då var jag hemma igen efter några dagar på sjukhuset. Jag blev ju till slut opererad den 29 april. Det var ovisst ända in i slutet men klockan två fick jag åka ner. Vi hann ju ut och gå och prata en hel del innan. Thomas var tvungen att gå och äta lunch så han försvann. Sköterska kom och försökte sticka mig i armarna. Då hon inte lyckades skickade de upp en drummel från narkosen. Han tuggade tuggummi så käkarna höll på att hoppa ur led. Till slut lyckades han få dit en kanyl och jag kunde åka ner. Thomas hann precis komma upp efter sin tur på stan och ge mig en puss innan vi åkte ner.


Det gick fort sen, det kunde ta en timme eller två innan jag blev opererad men det tog det inte. Doktorn kom och sa att eftersom jag inte blev opererad förra gången så tar vi dig nu ändå fast det är sent. Det var snällt tänkte jag!!

Jag lång en stund inne på narkosrummet innan de var klara i operationssalen. De blandade lite extra så jag inte skulle må illa. De bytte sköterska precis innan jag skulle in och det kändes lite konstigt men det gick bra det med. Jag slapp bli stucken fler gånger utan somnade med masken över näsan.


Jag kände mig lite pigg då jag vaknade. Men nu så här i efterhand minns jag inte hur länge jag låg på uppvaket, minns knappt uppvaket alls. Ringde Thomas och ville att han skulle komma. Det var ju meningen att Anna skulle komma hem och ta hand om barnen. Nu blev jag opererad så sent att Thomas hämtade själv barnen och var hemma tills jag ringde. Då bytte han av med Anna. Signe blev ledsen då han skulle åka men hon hann somna innan han åkte och de gjorde de andra barnen också. Anna hade inte så mycket att göra men det var ju värdefullt för oss ändå.


Jag kände mig pigg då Thomas så det kändes som det skulle bli en enkel match. Dock dröjde det inte så länge förrän jag spydde. Jaha, tänkte jag nu är jag igång. Jag fick morfin och jag tror inte Thomas stannade så länge innan jag sa att han kunde åka hem. Jag orkade inte. Han fick ringa mamma och berätta att allt gått bra och så skrev han på facebook att jag blivit körd till operation innan på dagen och så skrev jag att jag överlevt innan jag somnade. De kollade urinblåsan med ultraljud så jag slapp gå upp och kissa. Jag var helt slut. De kollade sen under natten flera gånger med ultraljudet om jag behövde kissa men jag klarade mig. De kollade även temp, blodtryck och syresättning lite då och då.


Det känns så ensamt på sjukhuset. Då man har besök orkar man inte vara så trevlig men jag önskar ändå att någon satt där hela tiden. Jag hade en annan dam som rumskompis och hon kom upp efter operationen strax efter mig. Vi var båda två slut av operationen så det dröjde tills vi pratade med varandra. Första dygnet spydde jag fem gånger och tänkte att nu är det kört men efter kl 13 på torsdagen spydde jag inte mer.


Jag kände mig så trött, orkade ingenting. Vill inte spela spel på telefonen, läser inte och orkar inte prata i telefon. Sover mycket och eftermiddagarna är mycket lättare än på förmiddagen då jag mått så illa. Det är som om hjärnan är helt bortkopplad. Jag har sett på tv och lyssnat på radio. Försökte lyssna på Värvet, en podd, men då måste man hänga med i samtalet och det orkade jag inte så P4 jämtland blev bäst.


Jag hamnade på fel avdelning på sjukhuset och det gjorde kanske inte så mycket eftersom jag ändå var ganska frisk och kry. Däremot saknade jag svar på mina frågor. De kunde inte svara på mina frågor alla gånger. Även då jag blev utskriven fick jag inte heller riktigt svar på mina frågor tyckte jag. Jag klarade mig själv på sjukhuset och tog egna beslut i det mesta. De var å andra sidan inte så tjatiga som på min ordinarie avdelning på att jag skulle upp och gå hela tiden. Det kändes bra att jag fick vila på förmiddagen då jag mådde så illa. Efter förra operationen var jag ju med i ett program där man skulle vara uppe hela tiden. Dagen efter operationen skulle man vara uppe 6 timmar, var jag uppe 6 minuter var det mycket… nu fick jag ligga hela förmiddagen men sen gick jag ju lite i korridoren på eftermiddag och kväll. Det känns dock lite löjligt att gå där fram och tillbaka men jag orkade inte längre.


Dagen efter operationen fick jag mycket besök. På förmiddagen kom en tjej som var läkarstudent. Hon var på praktik och då skulle de vara några veckor på en onkolog avdelning men då de inte har någon onkolog i östersund får de göra lite specialstudier istället. Det finns ju gott om cancer patienter men de är väl uppdelade här på olika avdelningar. Så hon skulle intervjua mig om jag ville. Jag fick berätta min historia, från början till slut. Det gjorde jag gärna, känns bra att få snacka av sig lite av allt elände. Det var samtidigt spännande jag tror både hon och jag lärde oss en del. Man fick ju en upplevelse till om min sjukdomstid och vilken resa jag och min familj har gjort. Ibland känner jag att jag har haft en sådan tur men de man hör om i tidningarna som far illa är väl bara någon procent så det är väl oftare att det går bra. Jag har fått bra service från början. De tog mig på allvar hela tiden och det känns bra. Vi pratade naturligtvis om min illamående då hon fick ta hand om min kräkpåse mitt i intervjun.

Hon sa att de som mår mest illa efter sövning är sådana som du, ung (ja, hon kallade mig ung) kvinna som är frisk men är åksjuk. Precis som jag är! Då fick man en förklaring på det!


Efter lunch kom Thomas och sen kuratorn, hon kom även då läkarstudenten var där men kom tillbaka då Thomas var där. Det gjorde dock inget utan vi pratade ändå. Jag hade sagt att de skulle skicka efter henne. Det känns bra bara att få pratat med henne. Dock meddelade hon att hon skulle sluta. Så det är hennes jobb som jag sett på nätet. Det känns inte bra för mig för jag kommer ju att bli desto oroligare då jag ska göra nästa undersökning. Att de ska hitta något nytt… otrevligt! Jag kände mig faktiskt inte så mycket i behov av en kurator denna gång tyckte jag. Jag undrar om mina hjärnspöken börjar försvinna… man kan bara hoppas det. Denna operation känns mer som ett slut på en epok och början på något nytt. Jag känner ett annat lugn nu som jag hoppas förbli så.


Jag ville helst att Thomas skulle vara hos mig hela tiden. Jag förstår att han inte tycker det är något vidare. Man kan inte prata utan att andra hör, det är stel, luktar fis och allmän tråkigt. Dessutom var inte jag någon muntergök. Ville helst sova men var social en stund. Han kom lite dumt då jag var helt slut efter samtalet med läkarstudenten! Skulle helst ha velat att Thomas kröp ner hos mig och sov där med mig under eftermiddagen men han skulle handla och hämta barn. De ska ju på majbål ikväll. Själv firade jag med att kolla på tv. Det var ett konstigt Valborgs program på tv, helt värdelöst. Klockan halv tio började det smälla utanför fönstret. Jag orkade inte gå dit och kolla men tydligen är det fyrverkeri i Badhusparken till Valborg. Det får vi nog åka in och titta på något år. Det höll på länge och sen kom det ett nytt till innan jag somnade.

Signe hade gjort en krans först på dagis och sen fixat till den bättre hemma. Den hade hon på sig hemma på Valborg och var så fin. Thomas har blivit mycket bättre på att skicka kort på barnen till mig då jag inte är hemma. Jag ringde också hem och pratade med Irma och Signe. Jag är glad över att de vill prata i telefon när jag inte här där och kan prata med dem live.

 

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
   Spamskydd  

Kommentar

Av Carina - 5 februari 2022 16:42

Undra om jag skulle ta och uppta mitt bloggande igen. Jag har varit på gång några gånger men har inte kommit till skott. Tror att jag skulle må bättre av att skriva av mig här. Nu har det gått några år och vi har fått stora barn. Signe blir snart 1...

Av Carina - 3 april 2017 21:44

Ibland blir man extra glad över sina barn. Vi har ju ingen alls problematik med skärmtid i vår familj, förutom för mamman då… De kollar ju så klart på tv men använder inte varken telefon eller dator. Istället är våra barn gärna ute. Nu när det...

Av Carina - 2 april 2017 21:09

Imorgon ska jag på mammografi. Fy och usch, inte för att det är obehagligt utan för att jag är rädd. Jag är ju sällan sjuk knappt ens förkyld, fast jag har fått en släng nu för ovanlighetens skull. Har inga sjukdagar, knappt vab heller för den delen....

Av Carina - 21 mars 2017 22:00

Tänk att det är 9 år sen du föddes Gabriel, vårt efterlängtade barn. Jag hade längtat efter barn i många år och nu så äntligen skulle jag bli mamma och få mitt efterlängtade barn. Det blev inte riktigt som jag hade tänkt mig, jag fick mitt efterlängt...

Av Carina - 14 mars 2017 22:00

Det blev inte som jag tänkt mig men det blev bra ändå Nu har vi haft en veckas sportlov. Signes första sportlov och vi andra fick hänga på. Vi har ju alltid varit beredda, trodde vi, på att Thomas skulle kunna få jobb och att våra lov skulle gå om ...

Presentation

Fråga mig

6 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
       
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29 30
31
<<< Maj 2015 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards