I torsdags kom Anna och Alice på besök. De ska vara här uppe över helgen och stannade till ett dygn hos oss. Jag förstår ju att småtjejerna lockade lite. De hade med sig massa kläder som jag ska gå igenom i helgen och en babybjörn till. Det kan behövas då vi ska på julmarknaden. Signe tyckte det var kul att ha en kompis men Alice har lite svårt att förstå att SIgne inte är så stor som hon ser ut till att vara. Hon lärde nog er syster ett och annat bus...

De badade i bubblelbadkaret och det gillades. Jag är extra glad över att vi köpte det nu i efterhand. Det är ju perfekt att ha tre barn badandes där i då de blivit lite större.

Anna hjälpte till och skötte både barn och mat om det behövdes och det underlättar ju. Signe fick vara hemma från dagis på fredagen. Er pappa tog upp henne och gav henne frukost innan han åkte till jobbet. Det är ju höst lov och många barn var lediga.

Det är synd att de bor så långt bort. Anna har alltid sagt till mig att jag borde träffa en norrlänning och flytta till norrland men själv bor hon kvar i Stockholm! Jag brukar skicka ner lite jobbförslag till dem men än så länge har de inte nappat!

Idag är vi inbjudna till minnesgudtjänst för vår trilling. Eftersom vi inte trodde vi skulle få veta vad det var för kön så döpte vi den redan till Love innan den var född. Love är ett namn som man kan heta både som kille och som tjej. Dessutom var det ju av kärlek som vi satte in två embryon. Nu vet vi att det var en tjej men hon fick heta Love iaf. Vi ska inte gå på minneslunden av två skäl. Det första och största är att det känns jobbigt med tre små barn. Det tog ju nog över en timme förra året då vi var på Valdemars minnesgudtjänst. Vi har faktiskt blivit inbjuden till denna högtid tre år av fyra år. Nu hoppas vi att det inte blir fler. Det andra skälet är ju att vi faktiskt själva har påverkat att det blivit så här. Vi valde att reducera ett foster och det känns fortfarnade jobbigt. Det var rätt beslut men ändå kommer jag nog att ångra mig lite grann resten av livet. Hade man vetat att det skulle gå bra hade jag inte velat gjort det men jag skulle inte orka gå igenom fler graviditeter med utgången döda barn. Men facit i hand hade de kanske kommit ännu tidigare om de varit tre? Signe och  jag ska iaf åka ner och tända ett ljus på minneslunden. Vi är inte där så ofta men vi ser kyrktornet och dess lampa från köket och för mig räcker det med att titta på det. Jag tror ändå inte de är där, de spelar säkert fotboll med er morfar någon annanstans. Jag tänker ofta på mina barn i himmeln, har ju trots allt hälften av mina födda barn där.

Det är konstigt. Jag har allitd varit klar över att jag ville ha tre barn men med åren började jag acceptera att jag skulle bli utan. Sen slog det till och jag fick dubbelt så många men bara tre i livet. Varför? Jag undrar ofta varför det blivit så och varför just vi fått tre döda barn? Samtidigt har jag ju följt de två tv-serierna som handlar om barnlöshet och känner mig ändå så lyckligt lottad. Jag har ändå fått tre barn i livet efter 40. Vi har visserligen kämpat rejält för dem men det har varit värt varenda krona och smärta. Vi har ju haft tur att lyckats göra äggdonation som har lyckats så bra. Av tre försök har vi lyckat på två och det är inte många förunnat.