Idag är vi inbjudna till minnesgudtjänst för vår trilling. Eftersom vi inte trodde vi skulle få veta vad det var för kön så döpte vi den redan till Love innan den var född. Love är ett namn som man kan heta både som kille och som tjej. Dessutom var det ju av kärlek som vi satte in två embryon. Nu vet vi att det var en tjej men hon fick heta Love iaf. Vi ska inte gå på minneslunden av två skäl. Det första och största är att det känns jobbigt med tre små barn. Det tog ju nog över en timme förra året då vi var på Valdemars minnesgudtjänst. Vi har faktiskt blivit inbjuden till denna högtid tre år av fyra år. Nu hoppas vi att det inte blir fler. Det andra skälet är ju att vi faktiskt själva har påverkat att det blivit så här. Vi valde att reducera ett foster och det känns fortfarnade jobbigt. Det var rätt beslut men ändå kommer jag nog att ångra mig lite grann resten av livet. Hade man vetat att det skulle gå bra hade jag inte velat gjort det men jag skulle inte orka gå igenom fler graviditeter med utgången döda barn. Men facit i hand hade de kanske kommit ännu tidigare om de varit tre? Signe och  jag ska iaf åka ner och tända ett ljus på minneslunden. Vi är inte där så ofta men vi ser kyrktornet och dess lampa från köket och för mig räcker det med att titta på det. Jag tror ändå inte de är där, de spelar säkert fotboll med er morfar någon annanstans. Jag tänker ofta på mina barn i himmeln, har ju trots allt hälften av mina födda barn där.

Det är konstigt. Jag har allitd varit klar över att jag ville ha tre barn men med åren började jag acceptera att jag skulle bli utan. Sen slog det till och jag fick dubbelt så många men bara tre i livet. Varför? Jag undrar ofta varför det blivit så och varför just vi fått tre döda barn? Samtidigt har jag ju följt de två tv-serierna som handlar om barnlöshet och känner mig ändå så lyckligt lottad. Jag har ändå fått tre barn i livet efter 40. Vi har visserligen kämpat rejält för dem men det har varit värt varenda krona och smärta. Vi har ju haft tur att lyckats göra äggdonation som har lyckats så bra. Av tre försök har vi lyckat på två och det är inte många förunnat.

 

FC

5 november 2013 22:21

Jag googlade något som hade med ED att göra och hamnade i din blogg. Jag vet att jag gjort det förut och hade inte tänkt kommentera. Särskilt ett två år gammalt inlägg (gud... är det redan så länge sedan?) men såg meningen om programmen och att trots allt känna sig lyckligt lottad. Det tog en minut att inse sammanhanget - att ja, just det... för två år sedan var det DET programmet. Och då vill jag ändå säga der; om du inte redan vet - jag fick mitt levande barn till slut. Jag fick henne, även om vår storebror finns tillsammans med Love, Valdemar och Gabriel. Kram FC (eller Elida)

http://dromvav.wordpress.com

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Undra om jag skulle ta och uppta mitt bloggande igen. Jag har varit på gång några gånger men har inte kommit till skott. Tror att jag skulle må bättre av att skriva av mig här. Nu har det gått några år och vi har fått stora barn. Signe blir snart 1...

Ibland blir man extra glad över sina barn. Vi har ju ingen alls problematik med skärmtid i vår familj, förutom för mamman då… De kollar ju så klart på tv men använder inte varken telefon eller dator. Istället är våra barn gärna ute. Nu när det...

Imorgon ska jag på mammografi. Fy och usch, inte för att det är obehagligt utan för att jag är rädd. Jag är ju sällan sjuk knappt ens förkyld, fast jag har fått en släng nu för ovanlighetens skull. Har inga sjukdagar, knappt vab heller för den delen....

Tänk att det är 9 år sen du föddes Gabriel, vårt efterlängtade barn. Jag hade längtat efter barn i många år och nu så äntligen skulle jag bli mamma och få mitt efterlängtade barn. Det blev inte riktigt som jag hade tänkt mig, jag fick mitt efterlängt...

Det blev inte som jag tänkt mig men det blev bra ändå Nu har vi haft en veckas sportlov. Signes första sportlov och vi andra fick hänga på. Vi har ju alltid varit beredda, trodde vi, på att Thomas skulle kunna få jobb och att våra lov skulle gå om ...