Din mamma vaknade av att det var kallt men somnade om igen. Vaknade då din pappa ringde, redan tio i sex. Men det var bra för då hade han lite tid att prata med din mamma. Han var lite uppretad sen mötet igår och vaknade därför tidigt. Då vi pratat färdigt gick din mamma upp och tog urinprov. Ska ha med det till sjukhuset idag. Gick sen ner och gjorde frukost och skyndade mig sen upp och la mig igen. Åt halva frukosten som vanligt och tittade på Bonde söker fru i väntan på julkalendern. Jag missade ju detta vikiga program igår. Oj, vad mycket kärlek det var och din mamma blev helt varm i kroppen.

Hann se två tredjedelar innan jag kollade på julkalendern och sen sov jag en timme eller så. Har så svårt för att vakna, men då kollade jag på det sista av Bonde söker fru och piggade genast på mig. Åt resten av frukosten och låg och vilade mig i form.

Jag blir så orolig då barnen inte sparkar jämt. Jag har lovat dem att inte klaga inte ens då de sparkar i revbenen bara de är liv på dem. Speciellt idag då vi ska på ultraljud och jag är extra orolig då din pappa inte är med. Det hade känts så skönt att ha honom där. Jag förstår inte de som jämt är hos barnmorskan eller på ultraljud själv, det skulle jag inte vilja. Vi ska ju ha barn tillsammans och din pappa har ju också frågor som han vill ställa.

Packade ihop mina saker och körde till sjukhuset. Jag har hungrig som en varg men klockan var halv tolv och det var lång kö till kafeterian så jag hoppade över det. Så jag gick in och idag behövde jag inte vänta så länge, vi brukar vänta minst en halv timme. Som vanligt sa jag till doktorn att hon skulle kolla efter deras hjärtan först och hon undrade om jag kände mig orolig. Nä, men jag gillar inte ultraljud och det känns bra att veta att allt är som det ska redan från början. Vi såg ett direkt men sen letade hon och då förstod din mamma att det bara fanns ett och det bekräftade hon också sen. Totta levde inte längre. Din mamma blev helt chockad och detta var så oväntat för din mamma för jag trodde aldrig att det skulle kunna gå dåligt nu. Vi går ju på täta kontroller och de har koll på oss och bebisarna men tydligen ska man inte få vara glad nu heller.

Tårarna kom inte direkt, jag var väl för chockad. Helt plötsligt kom alla mina gamla orostankar tillbaka som ett brev på posten. Fast doktorn sa att Knoll verkade må hur bra som helst, allt såg normalt ut och den var i rätt storlek och flödet till navelsträngen var bra så kunde jag inte glädjas åt det. Hela marken föll under mig och hjälp vad jag längtade efter din pappa och önskade att han varit här. Hon gick för att hämta en barnmorska och då jag låg där själv kom tårarna. Jag fick genast en paket riktiga näsdukar så jag slapp använda mig av vanligt papper. Barnmorskan tittade också på skärmen och såg samma som vi sett. Även din mamma såg ju att det inte fanns något hjärta där. Det var samma barnmorska som kollade på barnen och mätte dem förra gången.

Då doktorn tittat färdigt gick vi ut till kontoret och så fick din mamma ringa till din pappa. Provade först med doktorns telefon men då var det bara en telefonsvarare så jag ringde med mobilen. Din mamma grät så att din pappa inte hörde vad jag sa. Jag hade kollat upp flyget och avgångar fall i fall men trodde ju aldrig att jag skulle behöva den informationen. Din pappa lät chockad i andra ändan och skulle återkomma.

Doktorn kom tillsammans med båda barnmorskan och kuratorn. Doktorn förtydligade igen att Knoll mådde bra och så sa hon att man inte vet vad som hände Totta och vi kommer nog aldrig att få veta. Troligen var det att moderkakan inte var bra men att man inte vid förra ultraljudet inte misstänkte att något var fel utan det var bara att de var svår mätta och det är inte ovanligt. Hon sa också att Totta skulle ligga kvar i magen och att den bebisen varken skadade din mamma eller Knoll. Däremot kunde detta göra att förlossningen kommer igång tidigare än planerat, några veckor. Det finns barn som klarat sig då de föds i vecka 23 men det kan ju lika gärna gå illa. Hade de sett nu att Totta inte mådde bra hade vi hamnat i Umeå, för man föder inte barn som inte gått in i vecka 28 här. I Umeå hade de gjort nya undersökningar och sen tagit ett beslut på om man skulle ta ut båda eller rädda en. Nu var det ju för sent. Din mamma ställde de frågor jag kom på men det snurrade bra i huvudet och jag var så förbannad.  Varför ska detta hända oss? Av tre barn är två döda, är det rättvisst eller?

Din mamma skulle ju till jobbet direkt efter men så blev det inte. Doktorn sjukskrev mig till den 10 april och det räknas fortfarande som en tvillinggraviditet. Jag fick en ny tid på lördag, dels för att kolla blodtrycket. Mitt blodtryck var 160/110 och doktorn sa att jag skulle få stanna kvar och jag kunde får stanna kvar hur länge jag ville men fick inte lämna sjukhuset förrän undertrycket låg under 100. Fick även en tid den 30/12 för att göra ett nytt ultraljud. Vi skulle till barnmorskan då men de skulle ringa och berätta och av att boka hos henne.

Barnmorskan och kuratorn följde med mig till ett vilorum. Kuratorn gick även iväg och handlade en bulle till mig för jag borde äta. Hon kom också med en kopp te och teet drack jag upp. Det kändes skönt att få prata med kuratorn för hon vet ju hur jag tänkt innan. Men allt snurrade bara i huvudet hela tiden. Man vill ju inte fatta vad som hänt. Din pappa ringde och han hade bokat om flyget så han kommer strax efter fyra så då stannar din mamma här till dess. Barnmorskan kom och kuratorn gick, de tog ett nytt blodtryck och nu var undertrycket 91 och då var hon nöjd. Hon tog med mig till ett rum uppe på BB där jag fick ligga i en mjukare säng och i ett tystare rum. Skickade ett sms till min chef om att jag inte kom. Jag som skulle förhandla om min tjänst.

Jag åt tre tuggor på mackan och så skickade jag sms på vad som hänt först till familjen och sen till mina vänner. Din morbror Johan var den första som ringde. Det kändes skönt att få prata med någon i familjen. Mamma ringde sen och hon tyckte de skulle lägga in mig och koppla mig till en monitor men det tror jag inte de gör. Hon sa att nu kommer väl inte ni till Skåne? Men det vill din mamma och det sa doktorn att jag fick bara vi gick på kontroll på lördag. Din pappa ringde och meddelade att han kanske inte hann med planet. Det var snökaos i Stockholm och taxin körde i 10 på motorvägen.

Barnmorskan kom med mer te och med äppledricka och jag låg där och fick massa fina sms och Ann-Catrin ringde, jag pratade med henne. Kuratorn kom tillbaka och vi pratade om mina farhågor jag hade då du låg i magen Gabriel och att jag inte alls haft dem nu denna gång. Det gör inget att jag har köpt två body till dem och att vi har köpt tyg för att göra klä en korg till. Det stämmer helt att sorgen inte blir värre av det. Det känns skönt att prata med andra för mina egna hjärnspöken är de värsta. Tårarna bara rinner om jag ligger och tänker själv. Din pappa ringde och sa att han hade missat planet med två minuter. Fast de visste varför kunde de inte släppa på honom på planet som stod vid gaten. Nu går nästa plan om 3,5 timmar. Det plan han skulle ha åkt med men nu är han i alla fall på plats. Bestämde mig då för att åka hem, vill inte stanna här tills sena kvällen. Ringde och pratade länge med din pappa och då bestämde vi att han kunde ändra taxin till hem istället för till sjukhuset. Så då barnmorskan kom följde jag med henne ut. Jag tackade så mycket för det fina bemötandet jag fick och när hon då sa lite fina saker föll min ridå igen. Din mamma klarar inte för mycket fint bemötande och omsorg i sådana situationer. Personalen var helt underbar mot din mamma idag och de tog verkligen hand om mig och det känns så bra. Känner mig trygg här på detta sjukhus.

Kände mig ändå redo att åka hem, det var ödligt på sjukhuset och det känns bättre att få ligga i sin egen säng. Under bil färden hem kom mina hjärnspöken på besök igen och startar tårkanalen och släpper ut allt var den har. Då kan man inte se ut och då kan man inte köra bil. Din mamma försökte fokusera på bilarna före mig och på julsångerna på cd-skivan. Jag sjöng högt för att överrösta mina egna tankar.

Det var i alla fall skönt att komma hem, tog posten och där fanns en massa söta julkort som värme. Jag tände en brasa och la mig i soffan. Bullen som kuratorn köpt åt jag nu äntligen upp, men vidare hungrig var jag inte. Din morfars fru ringde och jag pratade först med henne och sen din morfar. Linda hade ringt många gånger men jag kunde aldrig svara nu ringde hon igen och jag pratade ganska länge med henne. Pratade också med gamla chefen och hon ska hjälpa mig med att få till stånd min anställning. Din moster ringde och det känns så bra då folk ringer och din mamma kommer inte att ringa folk nu, det känns som att det blir precis som då du föddes Gabriel.

Alla din mamma pratat med tycker som jag att det är orättvisst och att vi har fått mer än vad vi behöver i sorg. Nu börjar ju dessutom din mamma att oro mig konstant för Knoll. Innan var jag så säker att i och med vi var på så mycket kontroller var vi på den säkra sidan. Då bara Totta somnar in och helt utan att göra något väsen av sig. Din mamma har inte märkt något alls, visserligen har det sparkat lite mindre några dagar men det är så ibland. Nu däremot så sparkar det hela tiden, undra om Knoll också vill få uppmärksamhet. Det är ju ambivalent nu, både sörja och vara lycklig. Hur gör man det på ett och samma sätt? Förhoppningsvis får vi i alla fall 50 % utdelning denna gång, förra gången fick vi noll… det känns inte heller på samma vis denna gång men det är ändå så otroligt hemskt och ofattbart. Totta är ju också vårt lilla barn.

Din pappa ringde och meddelade att de var tio minuter sena och sen fick jag ett sms om att de inte fick taxa ut och skulle få vänta ytterligare 45 minuter. Tänk om det andra planet hade varit försenat 10 minuter istället, då hade din pappa redan varit här hemma hos din mamma. Nu sitter han där och har suttit där i timmar och där kan man ju inte gråta hur som helst, i alla fall känns det inte rätt.

Din mamma skrev i Facebook och även på familjeliv och tänk så många människor som tänker på din mamma och pappa. De på Facebook känner din mamma i alla fall men på familjeliv känner jag ingen. Vi har träffat en men annars är det människor i cybervärlden. Ändå får man så mycket omtanke av andra. 

Din pappa kom till slut hem, då hade jag flyttat upp till ovanvåningen. Det var så härligt att se din pappa, men han såg ut som en bedrövad liten björn. Vi kramades och sa inte så mycket till varandra. Vi grät inte så mycket på kvällen höll mest om varandra, vi är väl chockade båda två. Vi fick lite mat i din mamma men inte så mycket. Drack i alla fall lite te och det är ju ändå gott och julmust. Din pappa berättade att han kände lite farhågor vid förra ultraljudet men han kom nog inte på det förrän idag. Han tyckte att Totta var ovanligt stilla och de brukar ju fara omkring då vi är på ultraljud. Men barnmorskan borde ju ha reagerat om det var ovanligt. Din pappa sa att han har haft mer farhågor denna graviditet än förra, för din mamma var det tvärtom. Han har hört för mycket om tvillingrisker. Din mamma har mer sett det som möjligheter och inte risker.

Vi la oss ganska fort efter det att din pappa kommit och att somna är det värsta för då kommer alltid tårarna. Då kan man inte sålla tankarna men din mamma somnade ganska fort även din pappa. Tur att vi sover bra i kris situationer för det är det viktigaste, vi låg nära varandra och idag kändes det helt rätt.

Idag då jag var ensam på ultarljud visade det sig att Totta inte levde längre. Det var helt fruktansvärt då jag är i veck 23+4 och man kan ibland överleva barn i denna vecka. Dessutom var jag själv då Thomas var i Stockholm och jag var så säker på att allt var bra.

De tog iaf god hand om mig på sjukhuset och på lördag ska vi på ny kontroll.

Så Gabriel du får ta hand om Totta nu som kommer upp till dig i himmeln...

Knoll är det full fart på och det finns inga indikationer på att det kommer att gå illa för det barnet. Men det kommer att bli täta kontroller.